ozamosi

Den senaste veckan har många bloggare varit upprörda över att Isabella Lund inte får vara med på DN:s lista över bloggar som kommenterar de olika artiklarna, bara för att hon säljer/har sålt sex. Med tanke på att betydligt elakare åsikter framförs av andra som inte blir utslängda hävdar många att det är fråga om stigmatisering av sexsäljare från DN:s sida. Så är inte fallet, vilket jag här ska förklara.

Det var tack vare blogges post om sexuellt poserande ungdomar som polletten trillade ner, och jag förstod hur allt hängde ihop..

Uppgifter om antalet sexsäljare i Sverige varierar beroende på var man hämtar dem, eftersom sexköplagen och kopplerilagen i princip gör prostitution omöjligt att redovisa ordentligt, och oredovisade saker är alltid svåra att hålla koll på. Google hittade siffror mellan 1 500 och 3 000.

I Danmark släpptes häromdagen en undersökning som berättar att andelen personer mellan 15 och 17 år som sålt sex är 1-2%. Och då beräknas mörkertalet vara stort, eftersom man ignorerat alla som vistas på någon slags instutition dagtid, där andelen beräknas vara mycket större. Socialtjänstens prostitutionsgrupp i Stockholm säger att samma siffror bör gälla för Sverige. Dock säger den senaste svenska undersökningen (från 2003) att andelen i åldersgruppen 16-17 "bara" är runt 1%.

Enligt SCB:s statistikdatabas över medelbefolkningsmängd fanns det under år 2006 i genomsnitt 129 099 15-åringar, 130 511 16-åringar och 123 558.5 17-åringar. Totalt alltså 383168.5 personer i åldersgruppen. En procent av dessa är 3831 personer. Om vi räknar bort 15-åringarna (som inte ingick i senaste svenska rapporten) får vi istället 2540 personer. Om vi istället utgår från att 2% av alla 15-17-åringar sålt sex, hamnar vi på 7663 personer. Vilket alltså ansågs vara lågt räknat. Nu säger undersökningen alltså inget om hur många som säljer sex - bara hur många som någon gång gjort det.

Och här har vi också anledningen till att Isabella inte får vara med bland alla andra bloggare och kommentera på DN: hon finns ju inte! Det finns 1 500-3 000 aktiva sexsäljare i Sverige idag. Dubbelt så många under 18 är eller har varit sexsäljare. Låt oss anta att hälften inte håller på längre, och vi har 1 500-3 000 aktiva sexsäljare under 18 år. Det ger att alla sexsäljare i Sverige idag är under 18, och därmed finns det inga 45-åriga sexsäljare, vilket Isabella utger sig för att vara. Som en konsekvens finns inte hon (något hon blivit anklagad för tidigare). Och finns inte hon så kan hon inte ha någon blogg, vilket resulterar i att inga av de poster som inte skrivs i bloggen som inte finns någonsin visas på DN, vilket ju är självklart, eftersom de... ja, helt enkelt inte finns.

Det finns en massa ord man inte får säga, eftersom dessa inte är politiskt korrekta. Detta ofta pga att de sägs ha blivit laddade med tiden, och numer inte längre har kvar sin ursprungliga betydelse. Istället har någon nisse hittat på en eufemism som man ska använda istället. Undan för undan trängs användningen av det gamla ordet bort, och det nya börjar användas istället. När folk väl börjat använda det ordentligt så börjar hela processen ofta om.

Ett klassiskt exempel är det svenska inbördeskriget om negerbollen. Har något annat så litet och så enkelt någonsin skapat så mycket konflikter?

Problemet med ordet negerboll är att det har fått sitt namn efter negrer, eftersom negerbollar har ungefär samma färg som en negers hud. Om vi kallar negerbollar för negerbollar så att en neger hör det riskerar vi att berätta för honom/henne att han/hon har mörk hudfärg. Mörk hudfärg är ju egentligen någonting ganska illa, som gör personen mindre värd än oss stolta arier, så om vi avslöjar för negern att han/hon är en neger kanske han/hon blir ledsen. Och det vill vi ju inte.

Därför har någon bestämt sig för att uppsöka Statens Ordpåhittarmyndighet och bett dem skapa ett nytt ord, samt att börja jaga efter alla som använder det gamla ordet, och hota med att kalla dem rasister om de inte omedelbart börjar använda Rätt™ ord.

Samma sak ville Centrum mot Rasism göra, när de startade sin hatkampanj mot glassen Nogger Black häromåret. Dock var det som tur var någon som sa till dem att de var idioter innan GB tvingades byta namn på glassen.

Andra ord är t ex bög och flata. De betyder en man som ligger med män, respektive en kvinna som ligger med kvinnor. Det är ju också hemskt, av samma skäl som negrer är hemska - det är ovärdigt och gör personen mindre värd. Vi bör därför använda ordet homosexuell, vilket istället betyder en person som idkar sexuellt umgänge med personer av det egna könet - nu är det så kliniskt att vi knappt längre förstår vad det betyder, och då behöver vi inte vara oroliga för att göra någon ledsen.

RFSU kampanjar om att man ska börja kalla fittor för snippor. Detta eftersom en fitta är ett kvinligt könsorgan, och sådana är ju riktigt äckliga och skämmiga och ushush. Snippa däremot är en snopp, fast som flickor har. Och det låter ju mycket gulligare - dels slipper man tänka på äckliga fittor, och dels får man en liten barnslig, gullig prägel på det hela - för sålänge det är barnligt är det inte sexuellt, och sexualiteter är också det läskigt.

Det finns även många yrken som drabbas av sådana här omskrivningar, till exempel lokalvårdare och renhållningstekniker. Städare är ju t ex ett ovärdigt yrke som ingen ska behöva utföra - och det gör ingen heller, för alla städare blev lokalvårdare.

En intressant detalj är såklart att det sällan är de, av vilkas hänsyn man bestämmer sig för att förvirra alla med en ny term, som är de som driver igenom förändringen. När det gäller exemplet med bögar och flator är det till och med den föredragna termen bland bögar och flator för att benämna sin sexuella läggning. Och jag hörde aldrig min pappa kalla sig renhållningstekniker på den tiden han ägnade sig åt att tömma soptunnor - han var sopkörare. Och det konditori som för några år sedan DO-anmäldes för sina negerbollar anmäldes inte av en neger, utan av en typisk svensk inföding ("etnisk svensk"). Hon kunde alltså pga bristande hudpigment inte känna sig personligt kränkt, och fallet var därför tvunget att läggas ner. Jag har varken innan eller efter hört talas om någon neger som tagit anstöt - möjligen utantaget Sunes Sommar.

När vi hittar på nya ord för gamla saker är det alltså inte alls av omtanke för de vi pratar om - hade vi tänkt på dem, hade vi väl ändå frågat dem först? Nej, det är snarare ett försök att slippa tänka på sånnadär, ens när vi behöver prata om dem. Kallar vi hemska, äckliga saker, företeelser eller personer för något annat kan vi glömma bort hur hemska och äckliga de är. Ja, i alla fall tills vi kommer på vad det nya ordet betyder.

PK-testet som folk verkar göra har också jag genomfört. Det påstod att jag gör mitt yttersta för att jävlas med andra, baserat bl a på att jag säger negerboll. Så se den här posten som en bekräftelse på det. Eller något...

Ni som följt min blogg en längre tid torde ha upptäckt att det först inte kom några poster alls, för att sedan komma mängder galna poster under kort tid, och nu har det börjat mattas av igen. Jag har en teori om anledningen: Club Mate, kolsyrat te som är extra populärt på evenemang som Chaos Communication Camp, levererades i tid till uppgången av poster, och nergången sammanträffade relativt väl med slutet på mitt Club-Mate-förråd. För att undersöka min teori har jag kvällen till ära blandat ihop en liter helt vanligt, kolsyrefritt mate - något som den intresserade kan prova på Blinkencamp - och hällt i mig, och tja, visst verkar det fungera? :)

Blinkencamp. Ett LAN som verkar planeras att bli något av en nostalgitripp, där vi återigen ska frossa i alla de extremt sjuka (läs: barnsliga) riter vi (linköpingsblinkenlightsarna bör väl vara en någotsånär korrekt beskrivning av "vi") upprättat under gymnasietiden: garagelan, matepicknick, Blümchenfestival (den alternativa termen jag försöker sprida som en ersättning till den ursprungliga termen Blümchentimme) och alla de andra.

För första gången har vi även tänkt utsätta ickelinköpingsfolk för vårt excentriska uppförande. Vi har testat en slags betaversion på stackars derfian genom att släpa med honom på en matepicknick, och han reagerade ungefär som man kan förvänta sig: tänk er en katt sittandes på en liten flotte, långt ut i vattnet, med fullt av badande, plaskande barn lekandes runtomkring. För att ingen ska komma oförberedd till Blinkencamp i tron att det är ett helt vanligt LAN är det därför bäst att jag förklarar några riter en gång för alla. Förhoppningsvis uppmuntrar jag någon att komma, istället för att avskräcka alla :) (ja, ni får sitta i ett hörn och vara osociala på en eller flera programpunkter om ni vill)

För den ej invigde är en blinkenlightsare inte som vilken annan person som hellst. Ett exempel på detta är att mina mest poänglösa poster brukar uppmuntras av många blinkenlightsare, men de flesta andra brukar hålla tyst. Man kan sammanfatta det som att en riktig blinkenlightsare är helt slut i huvudet. Ja, och stolt över det, såklart! LadyFrost sa till oss att vårda våra besattheter, men blinkenlightsare tar det enligt min åsikt till en helt ny nivå.

För den som inte orkade klicka på länken ovan för att läsa om mate, och inte har hört talas om det förut, är det ett koffeinrikt, bantningsfrämjande, giktförhindrande, cancerförhindrande (ska jag fortsätta?) örtte, som brukar säljas i invandrarbutiker, och som dricks mycket flitigt i Argentina, Uruguay och andra länder i närheten av dessa länder - i somliga delar dricks mate mycket flitigare än både kaffe och "vanligt" te. Det är med andra ord ingen särskillt märklig dryck. Mate har dock ett antal gamla riter kring sig för hur man dricker det - man ska hälla tebladen i en behållare som heter gourd, och sedan dricka genom en metallsugrörsskedpryl som heter bombilla. De av oss som har dessa vitala utrustningar (få) använder också dessa, men i övrigt är våra riter egenpåhittade. Till exempel är en matepicknick är inte en matepicknick om den inte äger rum på en plats som verkar åtminstone lite märklig att picknicka på, och det är helt nödvändigt att maten avnjuts lyssnandes på reggae (Helt Off och Kalle Baah är stående inslag). Helst ska vår alldeles egna estet herj släpa med sig sin ukulele också (ukulelens namn tänker jag inte försöka stava) så det blir lite fånig allsång. Maten i sig är inte särskillt viktig - eftersom mycket få personer får i sig den här drycken som smakar som te gjort på nermald höskulle kryddat med en askkopp, brukar alternativa drycker, som helt vanlig Cola, föredras av en relativt stor del av deltagarna. Sedan handlar det bara om att inse det komiska i vad man egentligen sysslar med, så blir det skitkul :)

En Blümchenfestival går ut på att titta igenom alla videor den halvdåliga dagispopartisten Blümchen gjort, något som brukar ta ungefär en timme, varför det även kallas för en Blümchentimme. I stil med Rocky Horror Picture Show (den borde vi börja se på!) finns det vissa saker man måste göra under tiden man tittar. Det finns en stående tävling i alla videor: hitta vattnet. Någon (jag skyller på herj - är det dumt är det oftast hans fel) upptäckte att det förekommer vatten i (nästan?) alla videorna. Oftast badas vattnet i, men i något fall förekommer det bara i ett glas i slutet. Ett annat stående inslag är att nynna på den livsläskiga musiken från Hajen så fort man ser delfinerna i Nur Geträumt, och klaga när de aldrig äter upp stackars Jasmine. Vidare leva sig in i "handlingen", klaga på konstigheter, och så vidare uppmuntras. Precis som matepicknicken är det med andra ord meningslöst och skittråkigt. Fast grymt kul. Ja, om man varit vaken för länge och har druckit mate först i alla fall.

Blümchen har annars en speciell ställning bland blinkenlightsare, och den här gången är det faktiskt inte herjs, utan mitt fel. Då och då, oftast sammanfallande med våren, börjar många mer eller mindre maniskt lyssna på Blümchens gamla eurodunk om och om igen. Musiken är sådan att man antingen blir ungefär som om man tagit en överdos koffein (inte direkt pigg kanske, men man kan inte slappna av, utan sitter som en zombie istället) eller extremt irriterad på den hemska musiken, beroende på ursprungligt humör (eftersom "rätt" humör verkar infinna sig mest på våren är det då manierna inträffar). Ja, jag använder Blümchen för att skriva den här posten.

Varför just Blümchen? Det finns flera skäl. Dels kan jag inte låta bli att i hemlighet älska den dåliga musiken (även om jag känner mig som hämtad från en xkcd-stripp). Många låtar är bara dåliga, och andra är något uttjatade (Heut ist mein Tag går fortfarande inte att uppskatta efter alla gånger den spelades när den var ny), men det finns faktiskt guldkorn! Dels kommer det från att jag på den tiden Blümchen faktiskt gjorde musik (vilket är runt 10 år sedan) var ännu hemligare kär i Jasmine Wagner. Och slutligen så är musiken så pass fånig att vi-låtsas-att-det-är-kul-så-blir-det-det-effekten jag nämnde tidigare är som gjord för den. Det senare kan jag utnyttja för att slippa erkänna de tidigare två punkterna för någon någonsin, eftersom de som sagt är hemliga (avslöja inte det för någon). Att jag vid något tillfälle hittade en Blümchendiskografi på någon torrentsida gör att man lätt kan götta ner sig hur mycket man vill i allt hon gjort, vilket så klart uppmuntrar manin.

En annan fin tradition som jag hoppas blir av är att glo på Interstella 5555 - i alla fall om jag lyckas gräva fram filmen från min redundanta backuplösning (skicka alla filer till några vänner, släng dem själv, be dem rota fram filerna när du vill ha dem). Den filmen är för den ovetande en anime-film gjord av/med Daft Punk, och som utspelar sig till deras skiva Discovery. Inga repliker finns, utan allt som hörs är de olika låtarna från skivan. Filmen handlar en grupp blå artister, som blir kidnappade av en hårig version av Bert Karlsson och hans elaka skivimperium, blir målade hudfärgade, och tvingas spela sin musik för människorna. Uppenbarligen är ju inte skivbolaget baserad på Bert Karlssons skivbolag Mariann Grammofon - här är det ju inte artisterna som blir tvingade att spela, utan vi stackars människor som blir tvingade att lyssna. Att leva sig in i filmen uppmuntras även här - till exempel att berätta för Bert Karlsson-kopian hur elak han är varje gång han kommer i bild.

Det har även talats om att återuppleva petpinnen. Petpinnen är en uppfinning från det absolut första garagelanet, och konstruerades av en lång träpinne, samt en vante som träddes på pinnens ena ände. Med den kan man utnyttja jabber-tillägget POKE (Presence Obtained via Kinesthetic Excitation) över längre avstånd än vad som annars är möjligt. Mycket effektivt för att påkalla någons uppmärksamhet om denne sitter bredvid den som sitter bredvid en själv (så man inte når att använda POKE med sin vanliga hand), och personen inte svarar på IRC eller Jabber. Ja, om man inte orkar skriva till personen som sitter emellan, och be denne POKE:a.

Vi får se om det även blir något återupplivande av "klockan är sent, det är typ morgon, och vi är trötta och uttråkade. Vi borde sova. Jag vet! Vi går och gör något så nördigt som att sparka fotboll!" Med tanke på att jag alltid halkar omkull och slår mig (blank sula, daggfuktigt gräs, och så en rejäl spark) hoppas jag nästan på att slippa det :(

Det finns dock en sak som är mer blinkenlights än allt jag skrivit ovan: att inte orka genomföra några planer alls. Nåja, lite ska väl bli av i alla fall - speciellt när jag nu dokumenterat några klassiker.

Så. Vem var det som sa att det inte är socialt att placera en hög nördar i samma lokal? ;)

Standarder.... Finns det något bättre? Ja, otrasiga standarder! Jag ska nu föreslå en omstandardisering: jag vill omdefiniera när "idag" blir "igår", och ett nytt dygn påbörjas.

Av någon slags hysteriskt skäl används kl 00 som den tiden man räknar med att dygnet byts, och "imorgon" blir "idag". Det innebär att det just nu är imorgon, och när jag vaknar imorgon är det fortfarande idag. Med andra ord resulterar den nuvarande modellen i att man blir helt obegriplig, och måste exta tydligt definiera om man lagt märke till att klockan slagit om eller inte. Vanligtvis glömmer man sig, och det uppstår mycket förvirring innan någon förstår vad någon säger, och efter att irriterande missförstånd retts ut börjar alla skratta åt det istället. Och skratt förlänger livet, och svenskar lever redan för länge, och orsakar enorma påfristningar på statskassan, eftersom pension betalas för länge i förhållande till hur länge folk arbetar, så vi har inte råd med fler onödiga skratt. Alltså måste vi bli av med den här irritations- och munterhetskällan.

För att flytta dygnsskiftet finns det många lösningar. Vi skulle mer eller minrdre slumpässigt kunna ta fram en tidpunkt, men det skulle kunna bli samma fel som idag - det stämmer för dåligt för för många.

Istället bör vi titta på existerande alternativa lösningar. Mitt favoritsystem är TV-tablåer. TV-tablåer använder klockan 06 istället för 00 för dygnsbyten. Uppenbarligen finns (eller i alla fall fanns) det fler nattsuddare än morgonpigga TV-tittare - hade det inte varit så hade man väl inte implementerat en helt egen standard för dygnsskiften? Eftersom det redan är en delvis implementerad standard bör den vara lättare att sprida, jämfört med en helt ny standard. Nackdelen med den är såklart att den är anpassad efter TV-tittande - det finns många fler som börjar jobba tidigt, och som kanske har hundar att rasta eller som motionerar innan jobbet eller liknande, och som därmed stiger upp innan klockan sex, men jag har aldrig (utom under stora sportevenemang i andra änden världen) hört talas om folk som stiger upp för att sätta på TV:n. Motsatsen gäller mer eller mindre den också - även om folk ofta kan hålla igång ganska sent, så tror jag folk som ligger halva natten och glor på TV är vanligare - man kan ju till och med hålla igång sent, gå hem, och sätta på TV:n. Det påstås ibland att människor idag ofta glor på TV, eftersom de är för lata för att drömma själva (och det är helt klart imponerande mycket lathet). Att betrakta det här tillståndet av frivillig medvetslöshet (ej att förväxla med frivilliga hallucinationer i medvetslöst tillstånd, sömn) som en del av det vakna dygnet är i mina ögon tveksamt. Och även om jag gärna vill annolunda är fortfarande inte nördar som sitter vakna hela nätterna vid tangentbordet en majoritet av vår befolkning än.

En helt annan lösning är att göra storskaliga intervjuer och fråga alla om deras sovvanor, för att sedan kunna ta fram exakt den tidpunkt, då flest personer sover, och säga att då, då blir det imorgon. Med andra ord: se till att standarden blir perfekt, istället för tillräckligt bra. Men seriöst: är det någon som märker när midnatt passerar? Visst brukar det ta ett par timmar från det att klockan slår 24, tills man inser att det är imorgon som är idag, inte idag, för det är numera igår? Om midnatt skulle vara till exempel klockan 02:39 skulle det bara bli än svårare att se skillnad på vilken sida om dygnsbytet det är, om man inte ställer om alla klockor, vilket skulle göra allt heljobbigt och troligen inte gå att genomföra. Den här lösningen är alltså, precis som många standarder organiserade av kostymnissar istället för kodare, jobbig att implementera, även om den egentligen är bättre. Och även om det är den bästa tidpunkten, så finns det fortfarande många undantag. För många undantag.

Den mest fungerande lösningen är att helt enkelt tvinga alla att sova exakt samma tid på dygnet, så att de hamnar i samma mentala tidszon, och vi har inte ens ett problem, men den lösningen är lite väl extrem till och med för mig.

Den näst mest fungerande lösningen, och som faktiskt är genomförbar, är att sluta vara så stel och enkelspårig att tro att alla kan ha ett gemensamt dygnsskifte. man definierar helt enkelt "då man sover" som dygnsskifte, närhelst det må vara, och man slipper då problemet med att somliga människor (låt oss kalla dem "nördar") tenderar att vara vakna senare än somliga andra (låt oss kalla dem "vanligt folk"). Dock finns risken att dessa två grupper kommunicerar sinsemellan, och då blir det hårigt om den ena personen inte sovit än, och den andra just vaknade. Dock använder vi redan rent intuitivt använder den här modellen, och bara försöker (mer eller mindre lyckosamt) tvinga oss att använda midnatt-är-dygnsskifte-versionen, så med den här metoden slipper vi försöka säga och tolka rätt, och blir av med ett lager av missförstånd.

Så nu uppmanar jag eder, bröder och systrar, att kämpa för att midnatt ska slutas se som dygnsskifte! För att... Va? "Dagens i-landsproblem" - vad är det för snack? Vill ni inte slippa all förvirring kring midnatt? Nehej, nä, jag får väl säga som Dr August Dvorak: "I'm tired of trying to do something worthwile for the human race - they simply don't want to change" JAG tänker i alla fall byta dygnsskiftestid :(

En post som är något inspirerad av LadyFrost, och som är relativt seriös. Ledsen för det, men dagtidsbloggande blir såhär läskigt

Hur lång backlog av jobb och andra uppgifter har du? Alltså, hur länge sedan skulle du ha gjort något du fortfarande inte är klar med?

Själv kan jag komma på saker från över ett år tillbaka. Saker jag lovat ska ske, och som jag skulle kunna göra på bara några minuter, men som inte är gjorda. Dels är det tråkigt, dels blir "några minuter" ofta en hel dag när det handlar om mig eller när det handlar om datorer (och framförallt när det handlar om båda, vilket det oftast gör), och dels har jag så många "några minuter" att det slutar som "några veckor". Vid en viss punkt, när man inte ens längre kan komma ihåg allt man skulle ha gjort, är enda lösningen på problemet att börja förtränga, ignorera, hoppa över och skjuta på. Man börjar lägga större delen av sin tid på att förtrycka tankarna på allt man skulle ha gjort, för även om man gör en eller två saker blir situationen inte bättre för det. Gör man en sak brukar man dessutom komma och tänka på en sak till. Och en till. Och en till. Och så var den dagen förstörd... Självklart är det ju inte en lösning, utan det blir bara värre.

Ända sedan sparvågen i början av nittiotalet har ohälsotalen skenat uppåt, och det finns många teorier (som troligen alla är lika rätt) om varför - ökad arbetsbelastning, sämre eller ingen rehabilitering, minskade rekreationella möjligheter... I skolan brukar man dessutom prata om bland annat färre vuxna och mindre specialundervisning och extrastöd. Kort sagt: samhällets stöd till de som behöver det försvann, eller blev i alla fall sämre.

Jag hörde för något år sedan om en undersökning, som jag tyvärr inte hittar nu, som undersökte hur bra barn mår, och jämförde med kulturen i landet. Israeliska barn hörde där till de som mådde bäst, och i deras kultur är det vanligt för familjer att umgås och socialisera med varandra och andra. Japanska barn hörde till de som mådde sämst, eftersom det tvärtom pågår mycket lite rekreationella sociala aktiviteter inom och mellan familjer, men kraven är, som jag behandlat i en tidigare post, väldigt höga. Resultaten kom med andra ord fram till ungefär det man med vanligt folkvett kan komma fram till enkelt: människor behöver en balans mellan krav och stöd.

De senaste årtiondena har medfört kraftigt ökad levnadsstandard, både i Sverige och i stora delar av resten av den industrialiserade världen, och man har börjat prata om huruvida välstånd föder utanförskap. Som exempel brukar man använda de nordamerikanska grillfesterna. Förr i tiden gick man till kvarterets grill med sitt kött, pratade och hade trevligt med sina grannar. Så småningom blev folk rikare och kunde köpa en egen grill, och resultatet är att grillfesterna i princip slutat upp att existera - alla går ut och grillar på sin egen grill, och på sin höjd nickar lite halvblygt åt grannen där han står med sin grill på andra sidan staketet. Ungefär samma sak som hänt i Sverige med alla studsmattor som växer upp ur marken likt ogräs - barn har sällan några problem att hoppa studsmatta med ett grannbarn, så varför har man en studsmatta per familj, istället för en per kvarter?

Visst är det väl så, att på senare tid har socialt interfamiljärt utbyte minskat, när fler sitter och verkligen utnyttjar femtiotolvtums plasmaskärmar och kilowattsupergamermegadatorer blivit tillgängliga för fler? Visst har även det resulterat i, och det är det här som är obehagligt, minskat intrafamiljärt utbyte? Visst går vi stolt mer och mer mot den Japanska modellen, och än längre, med slagordet att även om ensam inte är stark, blir han det med tillräckligt mycket coola prylar?

Med andra ord: en längre utveckling, som föder ökat utanförskap och isolering, har krockat med en kortsiktig utveckling, som föder än mer utanförskap och isolering, och mitt i allt ihop står en hop förvirrade människor, alla sjukskrivna, utbrända, knaprandes lyckopiller och med studieskulder upp över öronen, eftersom alla "enklare" jobb som inte kräver högskoleutbildning automatiserats bort, med ingen eller mycket lite sjukpenning, eftersom staten inte får in skatt från någon, eftersom ingen jobbar. Skulle inte tekniken göra oss lyckligare, eftersom det skulle göra det enklare för oss att ha kul, och göra så att vi slapp slita så mycket?

Oh, visst ja. Glad påsk!

Pengar är ganska viktiga för vår överlevnad. Med pengar skaffar vi allt annat vi vill ha. Men vad är pengar? Varför har de värde?

Moderna pengar är papper med lite färg på, alternativt plastrutor med magnetband. Vi byter pengar mot till exempel mjölk, och om ekonomin inte är trasig går det att köpa lika mycket mjölk för ungefär lika mycket pengar imorgon som idag.

Varför ger affären bort värdefull mjölk i utbyte mot att du gnuggar magneter och magnetband mot varandra? För att de kan köpa ny mjölk genom att gnugga andra magneter, efter att du har gnuggat. Folk accepterar pengar, eftersom andra accepterar dem.

Någonstans långt tillbaka i tiden fanns det en garanti om att riksbanken hade guld att byta mot alla pengar, så att om jag tröttnade på mina pengar kunde jag gå till riksbanken och säga "jag litar inte på papper. Ge mig guuuuld!" Fortfarande byter många bort pengar mot guld, eftersom det har ett stabilt värde, även vid tillfällen då pengar riskerar att tappa i värde.

Guld, i sin tur, är värdefullt, eftersom... Ja? Förr för att det var ett coolt material med spännande egenskaper, men med tanke på hur plaster utvecklats är det nuförtiden främst coolt eftersom man kan lita på att guldet har ungefär samma värde imorgon. Med andra ord: guld är värdefullt, eftersom andra ger mig pengar i utbyte mot guld. Det går med andra ord att betrakta som en slags metavaluta, men egentligen är det väl lika värdelöst som vanliga pengar?

Ibland anväder man Burgernomics, vilket även kallas Big Mac Index, som går ut på att Big Macs finns överallt, och ser likadana ut. Samma mängd varor ska kosta samma mängd pengar, om de olika valutorna är rätt värderade. Det som (påstår jag) gör hamburgare bättre än något annat krimskrams är att det är mat (även om somliga inte håller med om att det är det), och mat är, precis som bland annat vatten och värme, ett universellt behov som alla människor behöver tillfredsställa, och i ungefär lika stor utsträckning. Alltså värderar alla mat relativt jämt. Självklart skulle De Svältande Barnen I Afrika™ ge mer för mat än en mätt amerikan (fördomar, fördomar...), men båda efterfrågar ändå mat - speciellt om man mäter över en tidsperiod. Jämför man med till exempel den dator jag skriver det här på, skulle den svältande personen knappt drömma om att skaffa sig den, och än mindre betala pengar, eftersom det innebär att personen blir utan mat.

Den logiska (nåja) slutsatsen från mitt resonemang är att riksbanken slänger ut sina guldreserver, och ersätter dem med Big Macreserver (man skulle kunna vara patriotisk, och ta ett typiskt svenskt Skrovmål, eftersom vi då stödjer svensk produktion - after all, mat är mat). Alla som sett Burger King-reklamen med "nörden" som "sparar" 10 000 spänn genom att köpa "några burgare" har säkert tänkt tanken vad som händer med värdet på dem om en vecka eller så, när de blivit kalla, och börjar påminna om något från "Weird Al" Yankowics "Livin' in the fridge". Skulle vi då behöva köra med lastbilar för att ersätta burgarreserven dagligen? Det håller inte riktigt - speciellt som värdet inte är konstant, eftersom maten är osäljbar efter en halvtimme. Om man har frysta microburgare, eller bara frysta hamburgareråvaror, så ökar man livstiden, men även det måste ersättas.

Dock har inte längre riksbanken (eller många andra centralbanker heller för den delen) guld som motsvarar alla pengar de ger ut längre, utan en hel del är moderniserat som valutatillgångar och fordringar. Såvitt jag förstår så motsvarar inte heller den sammantagna mängden av alla tillgångar alla svenska kronor, utan bara "tillräckligt". Vi är så säkra på att våra papper och plastrutor har ett värde, att vi inte behöver bry oss om att det saknas säkerhet - sålänge ingen annan gör det heller så är det lugnt. Men ser man det på det sättet, är det inte att betrakta som ett slags pyramidspel? Låter det inte som till exempel IT-bubblan, där inga företag hade varesig produkter eller inkomster, men de värderades fortfarande skyhögt, eftersom alla andra värderade dem högt? Jag skulle vilja se vad som händer när valutabubblan spricker (förutsatt att jag slipper faktiskt ha pengar i valutorna, såklart).

Om man vill ha mindre säkerhet kan man låna ut pengar till en kompis - då ger man bort värdelöst papper, som är allmänt accepterat som värdefullt, och får inte ett dugg i utbyte, utom ett löfte om att kompisen betalar tillbaka. Fordringar kan byta ägare om de är tillräckligt formella - ett klassiskt sätt att göra detta är att anlita ett inkassoföretag som tar en del av pengarna om de alls kan driva ut något. Fordringsägarbyte går att systematisera med system som Ripple, som helt enkelt går ut på att man lånar ut pengar till varandra i långa kedjor. När jag såg Ripple första gången, och när de jag visat det för sett det första gången, har den första frågan i allas huvuden varit "Men... Var kommer pengarna in i bilden?" Svaret är såklart att de inte gör det - Ripple är ett pengalöst betalningssystem. Istället går man i god för sina kompisar (upp till en gräns man kan definiera själv), och sedan färdas skulder fram och tillbaka längs ett stort nät av ripplare (ja, i teorin i alla fall - det är fortfarande i ett väldigt tidigt stadie av utvecklingen). Alla blir sin egen bank, precis som alla idag har sin egen musikstudio i sin dator. Man kan sedan tillämpa ungefär samma argument mot banker som mot skivbolag. "Ni behövdes förr i tiden, när kommunikation var svårt. Nu är vi på internet, och vi behöver inte er hjälp för utbyte av X", där X står för kultur respektive monetära medel. Fördelen med en peer-to-peer-lösning för betalningar är bland annat att man slipper mellanhänder som tar betalt - varför ge bort pengar till en tredje part om man inte måste? Detta nämns framförallt i samband med micropayments, dricks, över internet. Nackdelen är såklart att risken finns att det blir som när sedeln uppfanns - att folk lånar ut pengar de inte har täckning för.

Vi kan i det här läget gå framåt, och börja se mer och mer abstrakt på pengar, och med andra ord fortsätta utvecklingen. Vi borde i det här fallet sluta i någonting som troligen inte är Ripple, men inte helt och hållet olikt. Vi kan även stå kvar ungefär där vi står - vi anser att pengar i stort sett måste ha täckning (om pengar som inte ska finnas uppstår och skapar inflation så att ekonomin kollapsar blir resultatet Dåligt). Vi kan också gå bakåt, och se till att våra pengar har Riktig täckning, inte bara några ettor och nollor i en dator någonstans - men vad för typ av täckning? Ved? Nerklubbade kvinnor?

Själv vill jag gå fort framåt, bara för att Ripple är coolt, och coola saker är alltid bra, även om de är värdelösa. Som tur är bestämmer inte jag.

Ett bråk har uppstått i brittiska Ubuntuanvändargruppen, efter att någon dragit ett skämt som gick ut på att inte ens Gud fattar hur fan kvinnor funkar, någon kritiserade detta, det eskalerade, och... Ja... Resultatet var att den brittiska, kvinliga Ubuntuanvändaren drog sig bort från Ubuntu-uk.

Jag har dock inte tänkt skriva om varesig Ubuntu-uk eller hur kvinnor funkar. Män påstås i alla tider ha frågat sig hur kvinnor funkar, men det har debatterats tillräckligt mycket nu, och det börjar bli en smula slitet. En lite modernare vinkling på det hela som jag frågar mig, baserat på bland annat ubuntu-uk-händelsen, är hur fan män är funtade.

Av någon anledning implementeras kvinnor i många nördars huvud utan att ärva från basklassen människa. Med det menar jag att en anonym människa som kommer in i en IRC-kanal eller i ett forum antas vara man (den enda subklassen som finns), och att en person som utger sig för att vara kvinna plötsligt slutar behandlas som en människa. Om kvinnan över tid bevisar att hon faktiskt påminner mer om en människa än en realdoll så kan klassträdet byggas om, och hon (och oftast även eventuella framtida kvinnor i samma grupp) räknas istället som en extra trevlig människa (bröst är nämligen trevligt).

ej människobaserad - virtuell

Föreställningen om kvinnor som ej människobaserade varelser är såklart varesig ny, eller begränsat till datorvärlden. Vi kan till exempel titta på den helt seriösa teorin från sjuttiotalet (som jag hört nämnas i skolan under min skolgång, som inte påbörjades förrens på nittiotalet, så uppenbarligen lyssnade någon på den) om att kvinnobröst egentligen bara är evolutionära sexleksaker, och kvinnor därmed inte mycket mer än sexobjekt. Tankegången är att män inte tände på kvinnorna när de var plattbröstade, så att kvinnobröst skapades för att likna en röv, så att män hade något att titta på framifrån också. För att citera Jay Leno: "Det finns lagar mot att ha sex med lik. Män är inte så petiga."

Jag har pratat med folk som normalt vägrar berätta att de är av kvinligt kön för att slippa obscena förslag och att behöva behandlas som en utomjording i ett laboratorium. Om en kvinna kan antas vara man tills motsatsen bevisats är det uppenbarligen inga relevanta skillnader mellan könens sätt att uppföra sig i till exempel chattrum, och skillnaderna uppstår inte när kvinnan kommer ut ur garderoben med att hon saknar kuk, lika lite som en person som kommer ut med att han/hon är homosexuell plötsligt blir en annan människa. Eller?

Det finns olika reaktioner på att upptäcka att den andra personen är en kvinna, som kan mätas på en skala från "omg l0lz0rz n3kk1d pix plz!!!!11one" till mer eller mindre ingenting. En vanlig punkt någonstans i mitten är ge kvinnan extra uppmärksamhet och behandla henne extra väl. Kategorin där i mitten är svår att säga någonting om, dels eftersom det kan förekomma mer eller mindre diskreta hintar om sexuellt intresse i olika utstäckning, och dels eftersom olika personer uppskattar olika saker. Vi kan applicera ungefär samma argument om det, som vi kan om positiv särbehandling i övrigt - somliga gillar att bli positivt särbehandlade, andra inte, somliga anser att det är rasism/sexism/whatever, andra inte. Den här positiva särbehandlingen vågar jag inte ge mig på, eftersom det är svårt att dra en gräns mellan vad som är ok och vad som inte är det. Till exempel tycker jag att alla de kvinnogrupper som poppar upp i större frikodsprojekt (Debian Women, Ubuntu Women, Fedora Women och det mer allomfattande LinuxChix för att nämna några) faktiskt har en viktig roll att spela fortfarande, men andra håller inte med. För att förenkla för mig att skriva, och läsaren att hänga med i det jag skriver, tänker jag skita i gränsdragningen, och ägna mig mer åt det som i alla fall för mig är långt bortom vad man kan kalla vettigt uppförande.

Många läsare kommer tänka "visst, det finns alltid idioter, men är det verkligen något problem?" Jag hävdar att det är det. Privata svar från anonyma personer skickas fortfarande, och sålänge trakaserierna sker privat är det svårt, för att inte säga omöjligt, att uppskatta omfattningen. Häromdagen postade jag om sexistiska dödshot mot en framstående, kvinnlig bloggare. Jag inledde med att nämna incidenten på ubuntu-uk. Och läser man kommentarerna på den här Digg-sidan så ser man att idioterna inte är ensamma. Artikeln de kommenterar handlar om pojkvänner som övertalar sina flickvänner att ta nakenbilder, varpå de delar med sig av dem. Den är horribelt rubriksatt, vilket gör att många som inte orkar läsa nog får fel uppfattning, men jag är ändå fashinerad av att den komentaren med flest positiva diggs förklarar att "Any camwhore that gets caught with her shirt up will have an equally lame excuse, and gullible parents and rock-stupid reporters are bound to believe it." Uppmuntrande kvinnosyn? Om ni tittar på sidan, glöm inte bort att titta på de dolda kommentarerna som har ganska många minusdiggs - det är i många fall inte alls de puckokommentarerna som brukar vara dolda.

En teori är att det bara är småpojkar som inte vet hur de ska uppföra sig gentemot människor av det andra könet, och som egentligen bara gör den virtuella motsvarigheten till att dra tjejen i håret. Jag kan acceptera det i många fall, på många platser där medelåldern faktiskt hör hemma i de trakterna, men förr eller senare håller inte den förklaringen längre - dels eftersom det är lite för vanligt i lite fel kretsar för att man ska kunna tro på det, och dels eftersom det helt enkelt inte är en ursäkt för somligt uppförande.

Lösningen på problemet?

Somliga tycker att allt egentligen bara är överreaktioner, och att en kvinna som får ett mail om att någon vill ha bilder inte är något att bry sig om. Men hur många mail ska man få innan man får reagera? Och när man får så många mail, måste man förbereda ett kollage av sådana mail innan man får uppmärksamma någon om problemet, så att ingen tror att man överreagerar?

Datorvärlden är lite för ofta en pojkklubb med lite för mycket "lumparstämning", med riktigt grabbiga grabbar som säger grabbiga saker. När man inte ens behöver stå till svars för vad man säger, eftersom man kan vara anonym, kan man vara ännu grabbigare, och... Ja... För mycket grabbighet är ohälsosamt. För alla inblandade. Därmed inte sagt att jag vill ha mer politisk korrekthet - i så fall hade min blogg blivit så väldigt tom - men att tänka en eller två gånger innan man säger vissa saker skadar sällan. Därmed inte heller sagt att jag är någon kvinna (även om jag blivit kallad det lite för ofta :( ) eller något helgon på något sätt - jag är bara stor i käften. Dock upptäckte jag vid en av mina genomläsningar att jag använder ordet "nörd" istället för "man" på somliga ställen, för att tydligare specificera min kategori av män (bland annat i början av tredje stycket). Därigenom gör jag det även gällande att kvinnor inte kan vara nördar - visst är jag duktig på att välkomna kvinnor? Jag lät det stå kvar för att låta er som läser se om ni reagerar på det.

Dock ska nämnas att min erfarenhet av att vara kvinna är starkt begränsad (för att inte säga obefintlig). Min RSS-läsare påminde mig häromdagen om att världen utanför inte alltid är bättre - kanske är det första som hoppar fram i det förmedvetna hos en man när han ser en kvinna är "jag undrar hur hon skulle se ut i en porrfilm...", och att anonymiteten online (alternativt troligen fylla i fallet Gro nämner) gör att det tränger fram i det vanliga medvetna?

Självklart, i egenskap av att vara människor, är kvinnor individer. En individ kan tycka olika saker vid olika tillfällen, och olika individer tycker olika saker vid samma tillfällen. Följdaktligen är inte existensen av en Fröken dataspel-tävling (som i grund och botten har en ganska vettig ide - att bevisa att det finns tjejer på internet, att de kan vara snygga, att de kan vara grymma på dataspel, och att de kan vara alltihop på samma gång, och därmed slå ihjäl en hel armada myter - även om utförandet kritiserats en hel del) eller utvikningsbilder på "gamertjejer" som döljer det heligaste med TV-spel ett bevis på att kvinnor som vill ha hjälp med till exempel sin nya linuxinstallation egentligen bara vill hitta någon att visa upp bilder på sig själva för.

Världen suger, män är svin, vad är nytt? Jo, min undran är som sagt hur män egentligen tänker. Vad vill man uppnå med att be om camsex av alla man träffar på av motsatt kön?

Är det en plan för att lyckas skrämma bort kvinnofolk så man slipper bli av med den grabbiga stämningen? I så fall fungerar det, men jag tvivlar på det, faktiskt - män brukar inte klaga på att könsfördelning i grupper blir mer jämn - speciellt inte den stereotypa nörden, som inte vågar sig fram till kvinnor utanför datorvärlden.

Är det så att man bestämt sig för att fortsätta, eftersom chansen alltid finns att få ett "ja" till camsex? Det låter enklare att bara betala lite pengar till ett proffs, så får man det direkt.

Eller har alla män oberoende av varandra inlett ett vetenskapligt experiment med målet att förstå sig på kvinnor? Tänk om man i så fall skulle sammarbeta, och låta en grupp på kanske tio personer göra experimenten, och dela med sig av resultaten, så kan resten av den manliga befolkningen ta ledigt från kvinnoofredandejobbet.

Mitt hår har växt.

Nej, det har inte växt. Det har bara blivit utspätt. Det som sitter fast på mitt huvud består nu av 50% bivax, 30% gummisnoddar, 15% luft, och 5% hår.

Jag har ägnat 10 timmar åt att bli dragen i huvudet av LadyFrost. Jag ser nu ut såhär:Ett galleri där hela processen finns dokumenterad har hon också hunnit lägga upp här. Hon är effektiv.

Mitt huvud har växt. Jag får inte av mig min tröja :(

However: nu när jag har riktigt flum-hår så passar jag in i folkabussen vi ska pimpa och åka till CCC Camp med i sommar - för visst blir det så? ;)

http://events.ccc.de/2007/01/24/chaos-communication-camp-2007

Tid och plats för Chaos Communication Camp 2007 är nu fastställd: 8-13 augusti i Finow i Tyskland. 30 minuter från Berlin, på ett flygplatsmuseum precis bredvid en flygplats.

Video från Chaos Communication Camp 2003: http://chaosradio.ccc.de/ctv032.html

Chaos Communication Camp är ett allmänt rubbat evenemang där ett par tusen nördar, geeks, hackers och vanligt pack träffas och tältar några dagar, och gör... Skumma saker, som för det mesta har med datorer att göra.

Så, vilka åker med, och hur tar vi oss lämpligen dit? :)

Det är den tiden på året nu igen. Den tiden då alla börjar upprepa frasen "vad önskar du dig i julklapp?" som om det vore det enda som kan rädda dem från jordens undergång när nu ännu ett år drar sig mot sitt slut.

Nu har jag äntligen svaret.Så. Och får jag inte den, då kan ni hitta på något själva eller skita i det helt och hållet. ktnxbye