ozamosi

Kommer ni ihåg radioprogrammet Rally? De där galningarna i P3 som sjöng egna, roliga (eller "roliga") texter på aktuella hitlåtar, som till exempel E-type-covern "Jag kan dansa" som drev med E-types och hans dansares obefintliga sångförmåga, eller Bloodhound Gang-covern "En boll och ett racket", som berättade om Björn Borgs karriär. Nu ser jag att ni minns - bra!En låt de gjorde som liksom sticker ut lite är "Folk är idioter". Det är en smäktande ballad, med en sångare och hans gitarr. Sången är ett närmast apatiskt konstaterande, helt fritt från frustration eller ilska:

Varje dag får jag ett nytt bevisFolk är idioterInte konstigt att vårt land är i krisFolk är idioterJag vill att alla försvannDöd åt gemene manGe mig ett gevärFolk är idioter

(låten går troligen att ladda ner på närmsta fildelningsnätverk)

Just inställningen är vad som tilltalar mig: det är ingenting som går att förändra, det liksom bara är så.

Ungefär samma känslor drabbar mig när utredningen "Musik och film på Internet - hot eller möjlighet?" presenterades idag. Den 373 sidor långa rapporten går att ladda ner här

Det här är alltså vad som presterats av Cecilia Renfors under det år hon arbetat med att undersöka vad musikindustrin behöver göra åt sina ekonomiska problem. Hennes slutsats? Musik- och filmbranchen borde försöka ge sina kunder vad de vill ha - istället för att försöka göra det krångligt för kunderna att handla musik lagligt, och sedan ge filer i krångliga format som är krångliga att spela om man inte köpt en speciell musikspelare, så borde man göra det enkelt. Istället för att ta massor betalt för någonting som går att få gratis, bör man sätta ett mer rimligt pris. Och istället för att sälja låtar och filmer användaren inte vill ha, bör man sälja det användaren faktiskt vill ha. Citatet "Avgörande är att möta konsumenternas efterfrågan när det gäller film och musik på nätet" är helt enkelt oslagbart.

Den frågan jag ställer mig när jag läst det är inte frågan om varför det här är statens uppgift att lära ut, eller varför statliga pengar slängs på en föråldrad industris problem. Det här är så grundläggande att alla svenskar som gått ur skolan borde förstå det, och att staten på det här sättet ger sig själv bakläxa tycker jag är föredömligt. Det jag frågar mig är istället hur musik- och filmbranchens chefer har hamnat där de är, om de inte ens förstår sådan grundläggande marknadslogik. Hur kommer det sig att ingen tänker "vänta nu... Kan vi inte sälja bra grejer, istället för dåliga, bara för att testa?"

Framförallt läser jag med fasa om "visningsfönstret" som tydligen finns på videohandelssidor (jag besöker inte sådana sidor, så jag vet inte hur vanligt det är) - att filmer som inte längre är nya tas bort ur utbudet. När jag hör sådant börjar jag upprört vifta med armarna, stampa, och utropa "men det är internet! Det finns ingen begränsning av hyllutrymmen! Ni kan ha hur många filmer ni vill utan att det kostar mer än ett par hårddiskar!" Sedan suckar jag, blir trött, och vill skicka alla film- och skivbolag på studiebesök till porrdistributören Videobox. Jag har faktiskt aldrig använt siten (jag hör era menande "mhm, visst!" ända hit), utan bara sett en föreläsning om deras teknik. De scannar in ett gäng filmer dagligen, de tar inte bort dem efter ett par dagar, de erbjuder filmerna i vanliga format som stödjs på många plattformar utan DRM och andra defekter, de erbjuder både strömmar och nerladdningar, och de tar ett fast pris för obegränsad användning. (Och click-n-wank-funktionen, att få välja exakt vilka sekunder av en film man vill ha, varpå man får en specialgenererad film med just de sekunderna, är helt enkelt skitcool) De svenska filmsiterna påstås ha ungefär 1 000 filmer var. Det är inte ens två årsproduktioner av Hollywoodfilm. Videobox är tre gånger större än så, och de är inte ens särskillt stora. Eller jämför med Pirate Bay, vars videoavdelning just nu innehåller 108 944 torrenter - och då tillkommer porrfilmer.

I utredningen passar Renfors även på att föreslå en lagändring: alla internetleverantörer ska bli tvingade att sparka ut de kunder som är sådana ondskefulla återfallsförbrytare att man kan anta att de kommer bryta mot upphovsrätten även i framtiden. Och så ett intetsägande undantag för att kunna hävda att det handlar om terrorister och pedofiler och inte om oss Goda Medborgare: "En sådan uppsägning får dock inte ske om det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt." Så du inte behöver oroa dig, alltså. Bredbandsleverantörerna är föga förvånande inte överdrivet positiva till att få polisiära åtaganden mot sina kunder.

En annan slutsats hon når är att vi behöver en referensgrupp. Den här referensgruppen ska ägna sig åt att fundera på upplysning om upphovsrätten - dels hur upplysningen ser ut, och dels vad man bör förändra. Så du får reda på att fildelning är olagligt, för det är det ju ingen som vet, eller hur? Jag kan knappt vänta på att få se den här affischen i skolor över hela landet. Fast med RIAA utbytt mot Socialstyrelsen, såklart!

Men det mest humoristiska den här referensgruppen ska ägna sig åt (som jag hittade, jag tröttnade på rapporten efter ett tag) är att utreda huruvida staten ska ge pengar till rättighetsägare för att de ska ha råd att rippa skivor så att de går att sälja online. För det tror Renfors behövs. Och plötsligt insåg jag hur jag ska bli rik: starta ett skivbolag, köpa upp rättigheter till gamla skivor, och sedan kräva pengar av staten för att sälja exemplar av albumen. Få betalt för att tjäna pengar - kan det bli bättre? Ja, jag kan ju alltid bli statlig tjänsteman och ägna mig åt att skriva sånthär korkat, meningslöst dravel

By now, most people should have heard about the wisdom of crowds, and probably also know what it means - that when a big enough number of people collaborate, the aggregated knowledge of this group of people is bigger than any expert on any given topic. Everybody who haven't been living under a rock have heard about Wikipedia, which is perhaps the best example on this effect - many, many thousands of individuals spend a bit of time each, and the result is an encyclopedia that can take on even Encyclopædia Britannica - and win - something made even more impressive, considering that Encyclopædia Britannica was given a 200 years head start.

Deep down in this collaboration phenomena lies something I find very beautiful, even though it's not very obvious on Wikipedia. Let's instead focus on horizontal culture authoring in a read-write society. Like the blogosphere. Or sampling music. Or youtube videos. Or any other kind of mashup culture, really.

I believe that every person is "born with" a little bit of unique cultural expression. That can be used in private, to create mediocre culture, or it can be used in collaboration with others to create great works - either in a two way collaboration, or by sampling, remixing and reworking old works. And just as with the wisdom of crowds create a work bigger than all it's pieces, the end results are better than all the little pieces used along the way. However, unlike on Wikipedia, the personal touch and the subjective view is valued, instead of frown upon. And here lies the beauty of crowds: in fragile, ephemeral, individual expressions, based on a collective foundation of works, the expression itself becoming part of that foundation, that others in turn base their expressions on. And all along the way, these expressions are a way of reflecting the humans that created them, that themselves are no less and no more unique than their works, and who's thoughts, ideas and DNA being part of the same life cycle.

Sampling music is one of the most obvious examples, if for no other reason than that it is a common ingredient in mainstream music, which means many have heard examples of it. It's also common that peoples musical preferences diverge quite a lot, which makes it quite possible to base a song that I love and you hate on something you love and I hate. It's not the only example, though. I personally find blogs filled with even more crowd-based beauty. Generally not the diary-style blogs, since it lacks the remixing component, but rather political and/or philosophical ones, that bases their content on thinking, usually starting out with the thinking of others, adding their own thinking and thus transforming of the content before posting it themselves. Interesting concepts thus bounce around the blogosphere for a while, constantly being transformed, bit by bit. Pirates have been talking about this peer-to-peer production of cultural works for year, but I guess I'm a bit slow to understand.

I like to think of the Internet as one gigantic art exhibition, a collage of life stories, displaying millions of people in a mentally naked form. Everyone is given an empty sheet of paper and a few questions to answer, like "who are you?", "what's the meaning of life?", "what do you believe in?", everyone answering their own way. However, this exhibition is bigger than anything any artist could ever pull off, it is constantly replacing it's pieces and constantly expanding. The human portraits are in some instances extremely cartoonish, while in other cases, they are as vibrant and alive as any novelist or director could ever make them.

And finally, what I really like about this beauty of crowds, is that with this unrestricted, status-free access to each other, with this bazaar known as the internet, technology is allowing us to be more human, gives us even more power to express ourselves, to work together and cooperate, and making us less bland and generic. Exactly what almost all technology is supposed to do, but what it just as often fails to deliver.

ozamosi

Musik och film på Internet - hur stoppar vi det oundvikliga?

Beauty of crowds