ozamosi

Sigmund Freud trodde att den enda drivkraften en människa har i livet är kåthet (libido) - att det enda som får en människa att någonsin röra sig ur fläcken är en slags mental onani (sublimering), där man i brist på sex gör något annat av ren otålighet. Freud blir ofta kritiserad för mycket av det han sade, men att sexualiteten är en stark drivkraft för människan ser jag tämligen okontroversiellt uttalande. Dock hävdar jag att det är fel.

Jag tror att människan egentligen har en helt annan drivkraft: att få sitta med hink och spade i en sandlåda och slänga sand i ögonen på Johanna, och springa gråtande till Mamma™ när Albin slår på en med sin spade. Som för övrigt inte är alls lika fin som min spade. Och hans hink ska vi inte ens prata om. Bara för att visa hur ful hans hink är måste jag se till att springa bort och hoppa på hans sandkakor.

En kombination av gamla förlegade kristna värderingar om att förtjäna sitt levebröd, tillsammans med den verklighetsfrånvarande tanken om att "växa upp", har dock lett till att samhället uppfostrar barn till att tycka att det inte är fint att leka i sandlådan, och att man förväntas sluta med det vid en viss ålder. Även jag har länge delat den vanföreställningen, men nu har jag alltså äntligen kommit till insikt.

Genom att människan i dagens samhälle har svårt att få utlopp för sina naturliga instinkter, att gräva, baka sandkakor och kasta sand, brukar dessa instinkter försöka ta tillvaras på andra sätt. När pojkar blir av med sin spade och sin hink så kan de till exempel upp värdelösa prylar att jämföra istället: mobiler, bilar, hus, datorer, penisar... Ett annat fall av denna sublimering ses ofta i frikodsvärlden: hur många fönsterhanterare finns det? Eller textredigerare? Eller distributioner? Med tanke på att skillnaden mellan de flesta är i princip obefintlig, och de heliga krig som utkämpas mellan dem, kan jag inte finna någon annan förklaring än att utvecklarna och användarna kastar virtuell sand på varandra. Och är man inte nörd så finns alltid andra saker att bråka om - musiksmak, filmsmak, vem som är bäst i Idol, eller huruvida man är efterbliven om man alls följer Idol. Bland kvinnor förekommer utloppet såvitt jag kan komma på mest i form av smutskastning (ett uttryck vi borde döpa om till sandkastning istället) och skitsnack om varandra. Eftersom Mamma™ inte längre kan lyssna, så använder man istället sina vänner som åhörare. Självklart är inte könsgränserna absoluta, och inte heller behöver alla eller några av dessa tecken förekomma hos en specifik individ - det är bara några relativt vanliga exempel.

De senaste dagarna har jag ägnat åt att läsa in mig på RSS. RSS är fel lösning för att göra det möjligt för ett program att läsa av till exempel bloggar. Det används sedan av t ex Feedreaders eller Planets. Rätt lösning är Atom. RSS finns i 9 varianter, som för det mesta, men inte alltid, är nästan identiska, men här och var är ruggigt inkompatibla. Oftast definierar de heller inte vad som är rätt, vilket gör det omöjligt att inte ha fel. Helt uppenbart är det här resultatet av arbete av en grupp människor med gigantiskt sandlådebehov, vilket resulterat, och fortfarande resulterar för de stackare som försöker använda det, i onödigt lidande för alla inblandade.

Vi som vill få stopp på det här ohumana förtrycket har därför gått samman och skapat nätverket SSSS - Svenskar för Sandlådors Ställning i Samhället. Där kan du som vill hjälpa till verka, tillsammans med andra, för en friare syn på sandlådor. Genom att gå med visar du att du stödjer vårt mål, och ger därmed våra ord mer tyngd när vi pratar med politiker, journalister och andra.

There is simply too much graphics on the web.

Bandwidth is cheap today, and everyone have loads of it. When web designers got more bandwidth, they forgot to keep it simple, and to avoid huge amounts of gigantic images, flash crap, and similar stuff.

Everyone knows that the best way to make many people do something, is to make it fashionable. Web2.0 is fashionable.

To fix the crap problem, utilizing the fashionable effect, I've created a Great New Way to display images! It's utilizing AJAX, combined with WHAT-WG's HTML5 and a brand new XML-based image format. It works in Firefox and other Gecko-based web browsers, it sometimes works in Opera (could anyone tell me why this seems random..?), and it doesn't work in IE at all (that's no bug, that's a feature). It does also not work in Konqueror, but it might work in Safari.

The image format is simple: the main element is the <image> element, that contains a bunch of <row> elements. Those, in turn, contains <pixel> elements, that contains three elements: <red>, <green> and <blue>. An image that is a white pixel would thus be described as

<image>    <row>        <pixel>            <red>255</red>            <green>255</green>            <blue>255</blue>        </pixel>    <row></image>

Feeling sick yet? It'll get worse ;)

I have written a javascript library that will utilize AJAX to load these XML files, and then draw them, pixel by pixel, into a <canvas> element.

All you, as a webmaster, will need to do to start using this modern, new image delivering method instead of legacy image formats, is to get this file and include it in your html files, add onLoad="loadXMLImages()" to your <body> tag, and replace all your <img> tags with <canvas> tags. The canvas tag does not have a href attribute, so you need to type the URL to your image as the text content of the tag, as in <canvas>http://URL.here</canvas>. That's it!

Since most images that currently exists are in one of these legacy formats, I have also developed a PHP file that can convert any image you give it (and it likes) into my XML Image format. You can get that here.

What is the end result? Before I give you any link, I must warn you: you Will need a bit of RAM. Your computer Will get slow. And your browser Will go on and on about how there's an unresponsive script (it's just doing it's job!). Of course, this is only true if you use a browser that this works in - if you see a printed URL, it doesn't work. I used quite small images in order to not kill your computer too much. (even 640x480 images are big enough to crash peoples browsers from out-of-memory conditions) Still up for it? Click!

Det slog mig någon natt för ganska länge sedan när jag låg och glodde på gamla Buffy-repriser att nördar och vampyrer inte är så olika som man kan tro. Båda dör när de får träkäppar eler silverkulor genom hjärtat, eller om de blir halshuggna. Båda smälter när de utsätts för direkt solljus. Vampyrer lever för evigt, nördar lever oändligt många liv.

Det fick mig att fundera: tänk om moderna vampyrer har gått undercover, och agerar som nördar. De har flyttat från sina mörka kryptor till ostädade källarrum, men kan i övrigt leva som förr. Eftersom nördar inte helt sällan inte bara är ljusskygga, utan dessutom människoskygga (framförallt då människorna inte är nördar), bör det vara relativt lätt att maskera fobier mot vitlök. När de inte längre går att skilja från vanliga nördar blir det plötsligt mycket svårare för alla elaka vampyrjägare att komma åt dem.

Dock finns det en mycket viktig del av att vara vampyr som inte löser sig genom att vara nörd: bitande och drickande av blod. Men räds icke, ty jag har förklaringen även till detta problem. Bland datanördar är det ovanligt vanligt med kinky sexintressen, något jag fått verifierat hos min lokala vampyrmisstänkta nörd. Det är nästan så att jag skulle vilja påstå att de som inte är rädda för andra könet gör... konstigheter med medlemmar av det. Det här överskottet av kinkyfolk som är nördar skulle jag gissa är vampyrer som spelar nördar. Självklart är lite bitande under sex och blodsdrickande två skilda saker, men om vampyrerna är lite smarta så berättar de inte (alla i alla fall) att de dricker blod, precis som att de inte berättar att de är vampyrer.

Vi kan alltså konstatera att vampyrer kan leva finfint som nördar, och troligen också gör det, utan att behöva oroa sig för Sarah Michelle Gellar. Undrar bara hur de gör med sina coola tänder...

Efter att även google börjat tycka att jag är en bra källa för sexuella tjänster har jag börjat finna mig i mitt öde, och har därmed tänkt skriva ytterligare en post som fullkomligt osar av populära sökord i den modeschangern, även om innehållet som sig bör är betydligt nördigare än de som söker på dem ens kan drömma om.

Iden till den här posten fick jag när jag satt och läste om funktionerna i Mugshot - RedHats Web2.0-satsning. När jag läste om funktionerna slogs jag av den totala avsaknaden av djup, originella funktioner, eller meningsfullhet över huvud taget. I princip är det bara samma saker en gång till, i en lite annorlunda förpackning. Samtidigt är det väldigt glättigt, snyggt, välpolerat och - i alla fall i kombination med Big Board-panelen - rent av upphetsande. Jag kunde inte vifta bort tanken på hur bekant det lät, och plötsligt slog det mig: det är mer eller mindre porr jag sitter och läser om. Precis när jag skulle utnämna Mugshot till Web2.0-världens p-rulle insåg jag dock något: säg den web2.0-tjänsten som inte i grund och botten är samma grejer som ens föräldrar (visst ja - jag pratar om internet. Vi får säga storasyskon istället) sysslade med, fast något uppfräshat, med lite nya idéer, och i en sexigare förpackning. Varken fotoalbum, mailklienter, radio, communities, kalendrar, recensioner eller kartor är egentligen någonting nytt - det nya är dels att gränssnitten ser lite snyggare ut (i alla fall de 200 000 första - sedan börjar man lätt tröttna på alla glansiga ytor, pastellfärger, "fyndiga" stavningar och rundade hörn), och dels att all information görs tillgänglig i standardiserade, lätthanterliga format. Jag ska inte hymla med att det finns bra grejer, men de drunknar i ett träsk av dåliga kopior av ännu sämre kopior. Hur många bildalbum, bloggtjänster eller communities med nästan exakt samma funktioner behövs det egentligen?

Det som skiljer Web2.0-hypen från vad våra föräldrar gjorde är att när de skrev dagböcker var dagboken låst och hemlig. När de tog foton på semestern placerades dessa i en kartong och slängdes in i ett förråd. Vad man åt till lunch behövde inte nödvändigtvis berättas för hela världen, och la man handla-listan i fickan kunde man alltid komma åt den var man än var i hela världen, och man behövde därmed inte heller på den tiden glömma bort mjölken. Genom att helt enkelt kommunicera med sin omgivning kunde man upptäcka om det var några sjukdomar som drog runt i närheten. Och somliga saker skedde oftast i sovrummet. För dagens ungdomar räcker inte längre det. Nu ska allt som är heligt och/eller ointressant fläkas ut för så många som möjligt, tryckas upp i ansiktet på alla på hela internet och göras till en dokusåpa, oavsett om någon ser på eller inte.

De ekonomiska planer som ligger bakom hela den här revolutionen för mina tankar till nerdrogade människor i full färd med orgier av alla de slag. Oansvarigt, utan verklighetsförankring över huvud taget, utan tanke på något annat än nuet - helt enkelt omoraliskt. De tjänster som använder multimedia, som Youtube, Last.fm eller Jamendo, hoppas att ett par reklambanners här och var på sidan (som i last.fm och jamendos fall i alla fall jag sällan besöker - det finns bättre gränssnitt till det jag vill åt) ska kunna kompensera för de enorma bandbreddsräkningarna de får av att streama ljud och/eller video, och det utan reklam. Värre än dem är ändå wikipedias skapares projekt Openserving. En helt vanlig gratiswebbhost med någon slags CMS - inget konstigt där. Och precis som hos alla andra gratishostare (jag får konstiga bilder av folk som kräver betalt för att hosta och nysa av det ordet) finns det också reklam på sidorna. Här kommer dock det speciella: det är inte webbhosten, utan användaren, som får reklamintäkterna. Användarna får alltså betalt för att använda Openservings diskplats, bandbredd och CPU-tid. Chefen hade tydligen sagt i någon intervju något i stil med att "vi tänkte försöka lista ut hur vi ska tjäna pengar så småningom". Buzzwordet web2.0 hittades på för att visa att de inblandade hade lärt sig från förra gången, men nu verkar allt bara bli en dålig (om än sexigare) remake. Och det läskigaste är inte att de inte har ekonomiska planer - det läskigaste är att det inte är småungar som sitter och knepar ihop en webbsida på sin fritid, utan det är entreprenörer (vilket ofta verkar vara ett kodord som betyder "misslyckade universitetsstuderande") som satsar allt de äger på sin idé.

Intressant att notera är också att surfandet till sociala webbplatser håller på att växa förbi porrsidesurfandet. Visst, det finns förklaringar som bittorrent, exhibitionistiska medlemmar och vad för saker de sociala nätverken används till, så vi behöver nog inte utropa porrens död än, men det är ändå intressant i det här sammanhanget: om internet bara är till för porr, och sociala webbsidor är det som används mest, vad säger det om sociala webbsidor?

Oavsett vad moraltanter tycker om porr kan jag inte se det här som annat än positivt: om web2.0 är en variant av porr slipper jag övertyga mig själv om att mitt bloggande inte alls beror på att jag är en bekräftelsehora, utan på att jag är en missuppfattad konstnärssjäl. Nu kan jag istället helt enkelt kalla mig amatörporrskådis, och så var det problemet löst.

När vi nu konstaterat att web2.0-sidor och porr är de två sakerna som drar mest intresse på webben borde ju det som drar allra mest trafik vara web2.0-sidor tillägnade porr? Följdaktligen borde nu, när web2.0-bubblan har växt sig riktigt sprickfärdig, måste just nu vara det perfekta tillfället att implementera den här designen för en kategoriserande porrdatabas, eller för att ta fram en social plattform för att på ett standardiserat, kollaborativt vis skapa porr, självklart med tagclouds, rekomendationer, RSS-feeds till allt, massor av AJAX, allt byggt i Ruby on Rails med flashspelare och integrerat med bittorrent. Helt enkelt en sida som får en nörd som jag att tveka på om hen ska studera innehållet eller sidan i sig. Bara man gör det tillräckligt bra tillräckligt snart borde man kunna få en hel hög miljarder från Yahoo! eller Google.

Spam. Alla hatar vi väl det? Hundratals mail om dagen, som alla handlar om att någon vill ha dina pengar på ett eller annat sätt.

Bloggspam är dock inte riktigt samma sak som e-postspam, utan det är mycket trevligare och artigare. Här skrivs det saker som "Hello! Great site!", "Keep up the good work!", "Bookmarked!", "Usefull information", och i de fall de skriver för många länkar ofta ett "I'm sorry for this post." Visst, de länkar oftast till (vad som i alla fall påstas vara) försäljning av potensmedel, filmade våldtäkter och annat som jag oftast inte tycker har särskillt mycket med min blogg att göra (även om MSN Search verkar tycka anorlunda), men jag får dagligen nästan lika mycket uppmuntrande kommentarer från spammare som jag fått under hela den här bloggens livstid av icke-spammare. Och helt ärligt: sidor om female celebrities with ticklish feet pic dog humping leg restless leg syndrome tycker i alla fall jag låter spännande :)

Jag funderar på att erbjuda alla spammare en deal: skriver ni snälla saker utan allt för många allt för osakliga länkar så kan jag tänka mig att släppa igenom er. På det sättet slipper jag dessutom hitta på mitt eget feedback.

Jag använder bara wordpress, men jag tror inte de är de enda som har maxlänkskydd (om det finns över N länkar i en post antas den vara spam) - nej förresten, jag vet att wordpress inte är ensamt, eftersom den fåniga gästboken jag skrev åt min mamma för några år sedan har det. Följdaktligen stoppas spam med två trillioner länkar, och spammarna försöker sig på något annat. En trend jag observerats är därför att deras poster allt oftare enbart innehåller "Hello, nice site", och så en länk i länkfältet. Man kan ju knappast klaga på att länkfältet används till att skriva länkar, med tanke på att det är det som är meningen, och inte heller på att de skriver snälla saker, för det har jag ju inget emot.

När marknaden för någon produkt styrs av elakartade oligopol brukar det finnas tre kategorier av missnöjda kunder: de som tvärvägrar att vara kund, och istället införskaffar produkten på annat sätt (piratkopiering eller bli kund hos små, underlägsna konkurrenter t ex), de som väljer att bli kund hos den minst elaka av oligopolinnehavarna, och så självklart de som inte orkar bry sig. I det här fallet överväger jag alltså medelvägen (ush, så vuxen och balanserad jag håller på att bli :( ) - att uppmuntra de snälla spammarna. När större delen av världens sysops håller på och skruvar på sina spamfiltreringsregler för jämnan, och andra halvan har gett upp, varför har jag aldrig hört talas om någon annan som går den här medelvägen? Är det så hemskt med ett och annat "Interesting!"?

En annan trend jag sett på senare tid är att göra kommentarerna mer personliga för att på så sätt ta sig förbi akismet och liknande system. Än så länge verkar det mest bestå i att kopiera titeln på posten och klistra in den i kommentaren, men ju längre tiden går, ju mer datorresurser spammare får, och ju bättre spamfilter blir, desto mer personlig touch på spammet - eller hur? På så sätt blir det än svårare att säga att spamposten faktiskt är "oönskade massutskick", som svenska wikipedia så fint definierar spam.

Jag tycker inte det är helt orimligt att tänka sig en situation där varenda alternativa modebloggare, missförstådda emounge och författare av taskigt skrivna uppsatser om ingenting dels får trafik från andra än upphovsmannen och sökmotorspindlar, och dels faktiskt får en hel del feedback i form av uppmuntran att fortsätta, kommentarer om att bloggposterna faktiskt är intressanta och glada tillrop i allmänhet från fler än de närmast sörjande, även om dessa råkar vara automatiserade spamrobotar. Oh, what a wonderful world...

Standarder.... Finns det något bättre? Ja, otrasiga standarder! Jag ska nu föreslå en omstandardisering: jag vill omdefiniera när "idag" blir "igår", och ett nytt dygn påbörjas.

Av någon slags hysteriskt skäl används kl 00 som den tiden man räknar med att dygnet byts, och "imorgon" blir "idag". Det innebär att det just nu är imorgon, och när jag vaknar imorgon är det fortfarande idag. Med andra ord resulterar den nuvarande modellen i att man blir helt obegriplig, och måste exta tydligt definiera om man lagt märke till att klockan slagit om eller inte. Vanligtvis glömmer man sig, och det uppstår mycket förvirring innan någon förstår vad någon säger, och efter att irriterande missförstånd retts ut börjar alla skratta åt det istället. Och skratt förlänger livet, och svenskar lever redan för länge, och orsakar enorma påfristningar på statskassan, eftersom pension betalas för länge i förhållande till hur länge folk arbetar, så vi har inte råd med fler onödiga skratt. Alltså måste vi bli av med den här irritations- och munterhetskällan.

För att flytta dygnsskiftet finns det många lösningar. Vi skulle mer eller minrdre slumpässigt kunna ta fram en tidpunkt, men det skulle kunna bli samma fel som idag - det stämmer för dåligt för för många.

Istället bör vi titta på existerande alternativa lösningar. Mitt favoritsystem är TV-tablåer. TV-tablåer använder klockan 06 istället för 00 för dygnsbyten. Uppenbarligen finns (eller i alla fall fanns) det fler nattsuddare än morgonpigga TV-tittare - hade det inte varit så hade man väl inte implementerat en helt egen standard för dygnsskiften? Eftersom det redan är en delvis implementerad standard bör den vara lättare att sprida, jämfört med en helt ny standard. Nackdelen med den är såklart att den är anpassad efter TV-tittande - det finns många fler som börjar jobba tidigt, och som kanske har hundar att rasta eller som motionerar innan jobbet eller liknande, och som därmed stiger upp innan klockan sex, men jag har aldrig (utom under stora sportevenemang i andra änden världen) hört talas om folk som stiger upp för att sätta på TV:n. Motsatsen gäller mer eller mindre den också - även om folk ofta kan hålla igång ganska sent, så tror jag folk som ligger halva natten och glor på TV är vanligare - man kan ju till och med hålla igång sent, gå hem, och sätta på TV:n. Det påstås ibland att människor idag ofta glor på TV, eftersom de är för lata för att drömma själva (och det är helt klart imponerande mycket lathet). Att betrakta det här tillståndet av frivillig medvetslöshet (ej att förväxla med frivilliga hallucinationer i medvetslöst tillstånd, sömn) som en del av det vakna dygnet är i mina ögon tveksamt. Och även om jag gärna vill annolunda är fortfarande inte nördar som sitter vakna hela nätterna vid tangentbordet en majoritet av vår befolkning än.

En helt annan lösning är att göra storskaliga intervjuer och fråga alla om deras sovvanor, för att sedan kunna ta fram exakt den tidpunkt, då flest personer sover, och säga att då, då blir det imorgon. Med andra ord: se till att standarden blir perfekt, istället för tillräckligt bra. Men seriöst: är det någon som märker när midnatt passerar? Visst brukar det ta ett par timmar från det att klockan slår 24, tills man inser att det är imorgon som är idag, inte idag, för det är numera igår? Om midnatt skulle vara till exempel klockan 02:39 skulle det bara bli än svårare att se skillnad på vilken sida om dygnsbytet det är, om man inte ställer om alla klockor, vilket skulle göra allt heljobbigt och troligen inte gå att genomföra. Den här lösningen är alltså, precis som många standarder organiserade av kostymnissar istället för kodare, jobbig att implementera, även om den egentligen är bättre. Och även om det är den bästa tidpunkten, så finns det fortfarande många undantag. För många undantag.

Den mest fungerande lösningen är att helt enkelt tvinga alla att sova exakt samma tid på dygnet, så att de hamnar i samma mentala tidszon, och vi har inte ens ett problem, men den lösningen är lite väl extrem till och med för mig.

Den näst mest fungerande lösningen, och som faktiskt är genomförbar, är att sluta vara så stel och enkelspårig att tro att alla kan ha ett gemensamt dygnsskifte. man definierar helt enkelt "då man sover" som dygnsskifte, närhelst det må vara, och man slipper då problemet med att somliga människor (låt oss kalla dem "nördar") tenderar att vara vakna senare än somliga andra (låt oss kalla dem "vanligt folk"). Dock finns risken att dessa två grupper kommunicerar sinsemellan, och då blir det hårigt om den ena personen inte sovit än, och den andra just vaknade. Dock använder vi redan rent intuitivt använder den här modellen, och bara försöker (mer eller mindre lyckosamt) tvinga oss att använda midnatt-är-dygnsskifte-versionen, så med den här metoden slipper vi försöka säga och tolka rätt, och blir av med ett lager av missförstånd.

Så nu uppmanar jag eder, bröder och systrar, att kämpa för att midnatt ska slutas se som dygnsskifte! För att... Va? "Dagens i-landsproblem" - vad är det för snack? Vill ni inte slippa all förvirring kring midnatt? Nehej, nä, jag får väl säga som Dr August Dvorak: "I'm tired of trying to do something worthwile for the human race - they simply don't want to change" JAG tänker i alla fall byta dygnsskiftestid :(

Mycket av det jag gör motiverar jag med hur "coooolt" det är. Folk i min omgivning brukar inte förstå sig på det, och med tanke på att jag motiverade Ripple med det så jag får se till att förklara. Det här torde vara helt ointressant för alla som inte har så pass mycket kontakt med mig att de undrar hur fasen min hjärna funkar, men inte så pass mycket kontakt att de helst inte får veta mer. Jag hoppas kunna använda posten på alla stackare som inte vill göra något bara för att det är opraktiskt, när det är jättecoolt (independence: känn dig träffad ;) )

Följande punkter avgör någots coolhet:

1. Om någonting är komplext är det coolt. Om det är praktiskt spelar egentligen ingen roll, men är det tillräckligt komplext är det oftast mindre praktiskt, så ofta är mindre praktiska saker mer coola.
2. Ju galnare design, desto coolare är det. Om det fungerar eller inte spelar egentligen ingen roll, men är det tillräckligt galet fungerar det troligen inte, så ofta är ickefungerande saker mer coola.
3. Saker som inte är populära är coolare än saker som är populära, vilken man enkelt kan motivera med att folk är idioter. Att vara inkompatibel är ett självändamål.
4. Saker som är utvecklade av enskilda utvecklare eller möjligen små företag är coolare än saker som utvecklas av storföretag.
5. Saker som är standarder ger extra coolhet.
6. Saker som konkurrerar med kända produkter från storföretag är extra coola.

Det finns dock en anti-regel också: kunskap. Kunskap om något som är komplext, eller galet, eller bara något som finns tenderar att resultera i mindre imponans, och mer hat. Det är när man hittar magi detta förekommer. Det totala antalet poäng som delas ut från kategorierna ovan distribueras mellan coolhet och magi. Om man faktiskt har varit tvungen att använda det som ger poänget blir det troligen magi, och om man inte har det blir det troligen coolhet. Alltså: ovastående lista ger poäng, och varje poäng hamnar antingen på magi eller coolhet. Ungefär som jag beskrev min hjärna i inledningen: kommer man för nära vill man hellst fly, men på lagom avstånd kan det säkert verka intressant :)

Låt oss titta på några fall.

Ett exempel är GNU Autotools. Autotools är komplext så det räcker och blir över, och det är helt rubbat, så än ser det riktigt bra ut. Autotools är dominerande för att hantera frikodsprojekt, vilket tar bort lite coolhet. Autotools utvecklas av GNU, så det är egentligen varken storföretag eller enskild utvecklare. Det är alltså ganska coolt inför sista punkten. Jag har aldrig använt autotools, men läst om det, och blivit avskräckt: det är mestadels magi där, och det blir inte särskillt många coolpoäng kvar.

Ett annat är XMPP/Jabber. På komplex- och rubbadhetsskalan får det inte så många poäng, även om alla XEP:s (XMPP Enhancement Proposal) med överlappande funktionalitet, och allmänna inkompatibilitetsproblem ändå ger en del coolpoäng. Däremot används det inte mycket, utvecklas av en relativt liten foundation, är en standard, och slåss med MSN och med ICQ och med AIM och med Skype och... Kort sagt: här uppnås nästan obeskrivlig coolhet. Jag har inte orkat bekanta mig särskillt väl med själva protokollet, så jag kan inte säga att jag upplever det särskilt magiskt. Jäkligt coolt, med andra ord.

Slutligen kan vi titta på Ripple, inte för att pimpa det mer än jag redan gjort, utan för att posten där jag tog upp det var ett av skälen till att den här posten kom till. Nog om det: det är kanske inte superkomplext, utan tvärt om relativt enkelt att använda, men det är helt, totalt sjukt i huvudet. Det används inte, utvecklas knappt, bygger på XMPP (eller ska göra i framtiden i alla fall - det utvecklas som sagt inte mycket), och det ska ge sig på hela jäkla bankindustrin. Kan det bli bättre? :D

Använder andra sådana här coolhetsskalor? Använder andra andra kriterier, som att det ska gå att använda också? Kära Bullen, är jag normal?

Pengar är ganska viktiga för vår överlevnad. Med pengar skaffar vi allt annat vi vill ha. Men vad är pengar? Varför har de värde?

Moderna pengar är papper med lite färg på, alternativt plastrutor med magnetband. Vi byter pengar mot till exempel mjölk, och om ekonomin inte är trasig går det att köpa lika mycket mjölk för ungefär lika mycket pengar imorgon som idag.

Varför ger affären bort värdefull mjölk i utbyte mot att du gnuggar magneter och magnetband mot varandra? För att de kan köpa ny mjölk genom att gnugga andra magneter, efter att du har gnuggat. Folk accepterar pengar, eftersom andra accepterar dem.

Någonstans långt tillbaka i tiden fanns det en garanti om att riksbanken hade guld att byta mot alla pengar, så att om jag tröttnade på mina pengar kunde jag gå till riksbanken och säga "jag litar inte på papper. Ge mig guuuuld!" Fortfarande byter många bort pengar mot guld, eftersom det har ett stabilt värde, även vid tillfällen då pengar riskerar att tappa i värde.

Guld, i sin tur, är värdefullt, eftersom... Ja? Förr för att det var ett coolt material med spännande egenskaper, men med tanke på hur plaster utvecklats är det nuförtiden främst coolt eftersom man kan lita på att guldet har ungefär samma värde imorgon. Med andra ord: guld är värdefullt, eftersom andra ger mig pengar i utbyte mot guld. Det går med andra ord att betrakta som en slags metavaluta, men egentligen är det väl lika värdelöst som vanliga pengar?

Ibland anväder man Burgernomics, vilket även kallas Big Mac Index, som går ut på att Big Macs finns överallt, och ser likadana ut. Samma mängd varor ska kosta samma mängd pengar, om de olika valutorna är rätt värderade. Det som (påstår jag) gör hamburgare bättre än något annat krimskrams är att det är mat (även om somliga inte håller med om att det är det), och mat är, precis som bland annat vatten och värme, ett universellt behov som alla människor behöver tillfredsställa, och i ungefär lika stor utsträckning. Alltså värderar alla mat relativt jämt. Självklart skulle De Svältande Barnen I Afrika™ ge mer för mat än en mätt amerikan (fördomar, fördomar...), men båda efterfrågar ändå mat - speciellt om man mäter över en tidsperiod. Jämför man med till exempel den dator jag skriver det här på, skulle den svältande personen knappt drömma om att skaffa sig den, och än mindre betala pengar, eftersom det innebär att personen blir utan mat.

Den logiska (nåja) slutsatsen från mitt resonemang är att riksbanken slänger ut sina guldreserver, och ersätter dem med Big Macreserver (man skulle kunna vara patriotisk, och ta ett typiskt svenskt Skrovmål, eftersom vi då stödjer svensk produktion - after all, mat är mat). Alla som sett Burger King-reklamen med "nörden" som "sparar" 10 000 spänn genom att köpa "några burgare" har säkert tänkt tanken vad som händer med värdet på dem om en vecka eller så, när de blivit kalla, och börjar påminna om något från "Weird Al" Yankowics "Livin' in the fridge". Skulle vi då behöva köra med lastbilar för att ersätta burgarreserven dagligen? Det håller inte riktigt - speciellt som värdet inte är konstant, eftersom maten är osäljbar efter en halvtimme. Om man har frysta microburgare, eller bara frysta hamburgareråvaror, så ökar man livstiden, men även det måste ersättas.

Dock har inte längre riksbanken (eller många andra centralbanker heller för den delen) guld som motsvarar alla pengar de ger ut längre, utan en hel del är moderniserat som valutatillgångar och fordringar. Såvitt jag förstår så motsvarar inte heller den sammantagna mängden av alla tillgångar alla svenska kronor, utan bara "tillräckligt". Vi är så säkra på att våra papper och plastrutor har ett värde, att vi inte behöver bry oss om att det saknas säkerhet - sålänge ingen annan gör det heller så är det lugnt. Men ser man det på det sättet, är det inte att betrakta som ett slags pyramidspel? Låter det inte som till exempel IT-bubblan, där inga företag hade varesig produkter eller inkomster, men de värderades fortfarande skyhögt, eftersom alla andra värderade dem högt? Jag skulle vilja se vad som händer när valutabubblan spricker (förutsatt att jag slipper faktiskt ha pengar i valutorna, såklart).

Om man vill ha mindre säkerhet kan man låna ut pengar till en kompis - då ger man bort värdelöst papper, som är allmänt accepterat som värdefullt, och får inte ett dugg i utbyte, utom ett löfte om att kompisen betalar tillbaka. Fordringar kan byta ägare om de är tillräckligt formella - ett klassiskt sätt att göra detta är att anlita ett inkassoföretag som tar en del av pengarna om de alls kan driva ut något. Fordringsägarbyte går att systematisera med system som Ripple, som helt enkelt går ut på att man lånar ut pengar till varandra i långa kedjor. När jag såg Ripple första gången, och när de jag visat det för sett det första gången, har den första frågan i allas huvuden varit "Men... Var kommer pengarna in i bilden?" Svaret är såklart att de inte gör det - Ripple är ett pengalöst betalningssystem. Istället går man i god för sina kompisar (upp till en gräns man kan definiera själv), och sedan färdas skulder fram och tillbaka längs ett stort nät av ripplare (ja, i teorin i alla fall - det är fortfarande i ett väldigt tidigt stadie av utvecklingen). Alla blir sin egen bank, precis som alla idag har sin egen musikstudio i sin dator. Man kan sedan tillämpa ungefär samma argument mot banker som mot skivbolag. "Ni behövdes förr i tiden, när kommunikation var svårt. Nu är vi på internet, och vi behöver inte er hjälp för utbyte av X", där X står för kultur respektive monetära medel. Fördelen med en peer-to-peer-lösning för betalningar är bland annat att man slipper mellanhänder som tar betalt - varför ge bort pengar till en tredje part om man inte måste? Detta nämns framförallt i samband med micropayments, dricks, över internet. Nackdelen är såklart att risken finns att det blir som när sedeln uppfanns - att folk lånar ut pengar de inte har täckning för.

Vi kan i det här läget gå framåt, och börja se mer och mer abstrakt på pengar, och med andra ord fortsätta utvecklingen. Vi borde i det här fallet sluta i någonting som troligen inte är Ripple, men inte helt och hållet olikt. Vi kan även stå kvar ungefär där vi står - vi anser att pengar i stort sett måste ha täckning (om pengar som inte ska finnas uppstår och skapar inflation så att ekonomin kollapsar blir resultatet Dåligt). Vi kan också gå bakåt, och se till att våra pengar har Riktig täckning, inte bara några ettor och nollor i en dator någonstans - men vad för typ av täckning? Ved? Nerklubbade kvinnor?

Själv vill jag gå fort framåt, bara för att Ripple är coolt, och coola saker är alltid bra, även om de är värdelösa. Som tur är bestämmer inte jag.

Min post om Wikipedia och somliga däri väsentliga ämnen är en av de poster jag fått mest kommentarer om, tillsammans med posten om att ligga med halva Sverige, (ja, undantaget posten om ubuntu-se, men den krävde å andra sidan över ett års förarbete) och eftersom all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet borde jag alltså försöka få till något lika uppmärksamhetbart igen. Efter noggranna vetenskapliga analyser (främst genom den såkalade "vanligt vett"-metoden) har jag konstaterat att den gemensamma nämnaren är hur deprimerande meningslöst innehållet är. Jag har följdaktligen sett till att bli lika hög igen som när jag skrev de posterna (koffein + raffinerat socker är skiten) och har nu tänkt ge mig i kast med ett nytt ämne: tidszoner och intelligens.

Hypotes: genom att befinna sig efter tidsmässigt, är man även något mer... efterbliven.

Vi börjar med att på ett mycket felaktigt och generaliserande sätt dela upp världen i 3 delar: USA, Europa och Japan. USA ligger efter tidsmässigt, och är därmed också mer efterblivna. Japaner ligger före tidsmässigt, och är med andra ord mindre dumma i huvudet. Europeer... Hissen går inte till översta våningen, men den är i alla fall där.

Varför har vi strukit över 4/5-delar av världens befolkning? Det finns flera skäl. Framförallt så skulle en tillräckligt noggrann undersökning ta för lång tid att genomföra - genom att använda ett antal grupper runt jorden som vi låter symbolisera en tredjedel av världskartan sparar vi en ofantlig massa tid. Vi tar därför och använder samma världssyn som TV-spelsbranchen, eftersom deras tre marknader passande nog ligger lagom utspridda över jorden. Vad som är ännu mer passande är att vi alla har fördomar om dessa tre grupper som gör min slutsats möjlig :)

Vi börjar med USA, som vi låter representera den amerikanska kontinenten. Behöver jag verkligen säga så mycket om dem? Nåja, att säga det uppenbara är det jag är bäst på, så det får jag väl göra.

När jag var liten, och min syster var dum så brukade jag slå henne, och hon slog även mig då och då. Det här uppförandet verkar inte ha varit begränsat till oss två, utan är såvitt jag förstår vida spritt bland småskitar. Nuförtiden slår inte jag min syster. Hon slår inte mig. Den hyffsat vuxna människa som fysiskt skadar någon annan (utan att den andra är med på det) åker dit och blir straffad av samhället (i teorin i alla fall - budgetnerskärningar är ett problem), för nästan alla vuxna människor i det här landet är relativt överens om att man inte skadar andra, för det är elakt. Punkt!

Den mannen som vunnit i alla fall ett val i USA (jag vågar inte säga "två val", och jag vågar inte säga "fått flest röster" - om jag vore japan kanske jag skulle förstått mig på amerikanare, men som halvdum europe tycker jag bara de är konstiga), och som runt hälften av alla amerikanare alltså tycker ska styra deras land, går fortfarande runt och slår på andra. Men precis som en unge som slår sin lekkamrat med en bil, för den är hårdare, använder Bush sina stora, tuffa vapen som han slår med på andra länder. Afghanistan, Irak, och hot om krig i Iran och Nordkorea, allt på under 8 år - den enda slutsatsen jag kan dra är att Mr George Bush mentalt är en 4-åring, som slår andra för att han får för lite uppmärksamhet av sin pappa, Mr George Bush (hur efterblivet är det förresten inte att ge sina barn samma namn som man själv har? Har man inte mental förmåga nog att memorera två namn?). Hela USA:s militär andas lite "min leksak är finare än din leksak", någonting som småbarn så ofta bråkar om (även om jag inte kommer på några tecken på "min pappa är bättre än din pappa"). USA:s folk har idag kommit på att det är dumt att kriga i Irak, men för sisådär tre år sedan tyckte en majoritet av folket att det är en bra ide att slå på kompisarna i Irak (Irak är för amerikanarna som Albin, när han sparkade grus, och som därför är jättedum - de blir säkert sams om några dagar). Idag har amerikanarnas hämd mot Albin (Irak) misslyckats, och de har nu så mycket grus i håret och ögonen att de står och gråter, och faktiskt har de kommit på att det var en dum ide att anfalla Irak. Huruvida de faktiskt lär sig av sina misstag, eller om de likt en mycket liten unge, som slänger ur skallran ur vagnen om och om och om igen, tänker invardera landet bredvid, Iran, också, det får framtiden utvisa.

Anledningen till att Bush faktiskt ändå får relativt god uppbackning för sina sinnessjuka förehavanden torde vara att amerikanares syn på världen är fruktansvärt svartvit - antingen är man god, eller så är man ond. Gud eller djävulen. Det finns inga alternativ. Eftersom USA är Det Goda Landet™ är alla som inte håller med självklart onda. Ytterligare ett tecken på bristande mental utveckling.

Dagens (baserat på TV-programmens dygnsskifte kl 6 - igår om man räknar med en klockas dygnsskifte) amerikanare var en resonerande amerikan: evolutionsanhängare anser ofta att livet uppstod genom att död materia, energi och ljus möttes. Min burk jordnötssmör befinner sig i ett varmt, ljust rum, och ingen kanin hoppar ur burken. Alltså är evolutionen fel. Lite som en unge som håller för ögonen, för att inte se någon, eftersom det torde innebära att ingen ser ungen.

Nu låter det som om jag är elak mot amerikanare, men jag håller inte med - de började! (ett typiskt europeiskt uttalande, vilket jag snart ska påvisa) Vilka är det som inte överlever utan upplysningar som "kaffet är varmt", "om det är is på trappan blir den hal", "du kan inte gå ifrån ratten på husbilen bara för att du aktiverar Cruize Control" etc?

Jag skulle kunna ge mig på amerikanares ofta bristande allmänbildning, men det skulle vara orättvist, eftersom det inte är en individs fel att hon inte lärt sig grundläggande saker om t ex geografi eller astronomi under sin uppväxt, men oförmåga att se på ett problem från olika vinklar, och oförmåga att förstå att olika personer ibland har olika åsikter, det känns som något man på något sätt borde lära sig med åren av erfarenhet.

Vi går några tidszoner framåt, och hamnar i Europa. Ett Europa som faktiskt kan se ett problem från olika vinklar (i alla fall ibland), och ett Europa som inte brukar slå på sina lekkamrater, även om det här med att inte slå folk är en ganska ny uppfinning härikring. Ja, vi slåss ju fortfarande när storebror Bush säger att det är en bra ide, vilket ställer till det lite för min hypotes. Vi kan dock i alla fall peka på Mr. Bush och säga "Han började!" - inte särskilt moget heller, men hämnd är kanske något bättre än att faktiskt börja slåss?

Vi tror oftare på vetenskapen istället för Han Däruppe. Det är fortfarande inte helt ovanligt att Tuffa karlar börjar slå på varandra, eller försöka bräcka varandra i min-X-är-större-än-din-X-tävlingar, men åtminstonde våld är såvitt jag förstår inte alls lika vanligt i Europa, som det är i USA.

Eftersom Afrika bara består av svältande, hungriga barn med kwashiorkor som går runt bland flugor och landminor går det självklart inte att dra några vettiga slutsatser från deras mentala hälsa - de tänker ju bara på mat.

Om vi passerar österut träffar vi först på ryssland, som bara består av kalla tundror i sibirien utan folk, men sedan träffar vi på fjärranöstern, och där använder vi som sagt Japan som ett representativt samhälle.

Japaner är det folket på jorden som faktiskt tar ansvar för sina handlingar på jätteriktigt: "oj, jag gjorde visst fel. Vänta, så ska jag hämta mitt stora, feta svärd, och hugga det genom mitt hjärta som ursäkt, så att du inte behöver sura på resten av min släkt". De saknar också den barnsliga egoism som härjar i resten av världen - vilka var det som gärna flög sina flygplan ner i annat folk, när det gagnade det egna landet? Vilka är det som gärna anställer någon annan för att montera en IKEA-möbel, bara för att det gagnar den egna ekonomin?

Utan att ha några direkta exempel har jag tydliga minnen från mattelektioner jag sovit bort under min uppväxt av att japanska matematiker ofta gjort stora genombrott - även om de ibland räknar fel, så att en jänkare kan fixa felet först och få all ära. Dock verkar matematiker och andra vetenskapsmän där framme i alla fall ibland lyckas räkna rätt, och skapa fungerande saker, med tanke på hur mycket cool elektronik japanerna skapar, och hur många stora elektronikföretag som kommer från japan.

Det är dessutom en populär myt att Japanerna har fler timmar på sitt dygn än andra människor - hur skulle japanska skolbarn annars hinna med sina långa skoldagar, extraskolor (totalt uppåt 12 timmar), läxor, läxor i extraskolorna, frivilliga skolaktiviteter, lära sig kampsport, andra fritidsaktiviteter, läsa serietidningar, se på tecknad film, och att dessutom bli sådär löjligt sjukt bra som bara japaner kan bli på allt möjligt fånigt, som att joja, spela tetris, och andra saker som gör att man utbrister "det måste vara en japan!". När japanerna sedan växer upp och börjar jobba arbetar de dygnet runt, och vågar knappt ta semester - de får alltså inte mer tid senare heller, så de behöver även då fler timmar varje dygn. Inget av det jag lärt mig från den västerländska världsbilden tyder på att det japanska dygnet faktiskt är längre än övriga personers dygn, så jag ser bara två lösningar: antingen har en japan uppfunnit en tidsmaskin, som alla japaner kan använda för att åka tillbaka 3-4 timmar i tiden när de kommer hem, och klockan närmar sig midnatt, så att de hinner göra läxorna samtidigt som de, första gången tiden förflöt, är/var (här skulle kunskaper om subinverterad futurum semikonditionalis med subjunktiv perfektum plagialis intentionalis ha varit nyttiga - tyvärr har jag inte läst "Tidsangivelsens teknik - 1001 tips för tidsresenärer", så ni får nöja er med presens/imperfekt-kombinationslösningen) på Aikido-träning. Den andra lösningen är att de är så smarta att de bara behöver vara hälften så lång tid på respektive aktivitet för att lära sig lika mycket som en västerländare. Jag kan alltså inte säga om en japan var sjukt extremt supersmart, eller om alla japaner bara är löjligt jättesmarta.

Alltså: efterblivna amerikaner, småidiotiska europeer, och tidsresande japaner - och allt beror självklart på tidszonerna. Hypotes bevisad.

Nu får jag bara hoppas att ingen frågar hur moget och intelligent det är att uppfinna tecknad tentakelporr...

Jag har en Macbook. Oroväckande ofta frågar folk om jag tycker om den, eftersom de är intresserade av att köpa en själva.

Uppenbarligen reagerar de inte på alla fel som finns i dem, struligt linuxstöd, miljöproblemen de ger upphov till, eller några andra av skälen till varför Macbooks inte är värda pengarna. Jag reagerade ju inte heller på det, så jag kan inte direkt klaga, men det är synd om fler ska luras.

Jag har hört att männskor lär sig bättre om de får ett bättre pedagogiskt utformat studiematerial. Det ska vara lätt och roligt - annars orkar inte dagens ungdom med. Det räcker inte med att få en textbok slagen i huvudet - man måste ha visuella hjälpmedel för att kunna ta in informationen. Följdaktligen har jag skapat sådant.