ozamosi

Efter att även google börjat tycka att jag är en bra källa för sexuella tjänster har jag börjat finna mig i mitt öde, och har därmed tänkt skriva ytterligare en post som fullkomligt osar av populära sökord i den modeschangern, även om innehållet som sig bör är betydligt nördigare än de som söker på dem ens kan drömma om.

Iden till den här posten fick jag när jag satt och läste om funktionerna i Mugshot - RedHats Web2.0-satsning. När jag läste om funktionerna slogs jag av den totala avsaknaden av djup, originella funktioner, eller meningsfullhet över huvud taget. I princip är det bara samma saker en gång till, i en lite annorlunda förpackning. Samtidigt är det väldigt glättigt, snyggt, välpolerat och - i alla fall i kombination med Big Board-panelen - rent av upphetsande. Jag kunde inte vifta bort tanken på hur bekant det lät, och plötsligt slog det mig: det är mer eller mindre porr jag sitter och läser om. Precis när jag skulle utnämna Mugshot till Web2.0-världens p-rulle insåg jag dock något: säg den web2.0-tjänsten som inte i grund och botten är samma grejer som ens föräldrar (visst ja - jag pratar om internet. Vi får säga storasyskon istället) sysslade med, fast något uppfräshat, med lite nya idéer, och i en sexigare förpackning. Varken fotoalbum, mailklienter, radio, communities, kalendrar, recensioner eller kartor är egentligen någonting nytt - det nya är dels att gränssnitten ser lite snyggare ut (i alla fall de 200 000 första - sedan börjar man lätt tröttna på alla glansiga ytor, pastellfärger, "fyndiga" stavningar och rundade hörn), och dels att all information görs tillgänglig i standardiserade, lätthanterliga format. Jag ska inte hymla med att det finns bra grejer, men de drunknar i ett träsk av dåliga kopior av ännu sämre kopior. Hur många bildalbum, bloggtjänster eller communities med nästan exakt samma funktioner behövs det egentligen?

Det som skiljer Web2.0-hypen från vad våra föräldrar gjorde är att när de skrev dagböcker var dagboken låst och hemlig. När de tog foton på semestern placerades dessa i en kartong och slängdes in i ett förråd. Vad man åt till lunch behövde inte nödvändigtvis berättas för hela världen, och la man handla-listan i fickan kunde man alltid komma åt den var man än var i hela världen, och man behövde därmed inte heller på den tiden glömma bort mjölken. Genom att helt enkelt kommunicera med sin omgivning kunde man upptäcka om det var några sjukdomar som drog runt i närheten. Och somliga saker skedde oftast i sovrummet. För dagens ungdomar räcker inte längre det. Nu ska allt som är heligt och/eller ointressant fläkas ut för så många som möjligt, tryckas upp i ansiktet på alla på hela internet och göras till en dokusåpa, oavsett om någon ser på eller inte.

De ekonomiska planer som ligger bakom hela den här revolutionen för mina tankar till nerdrogade människor i full färd med orgier av alla de slag. Oansvarigt, utan verklighetsförankring över huvud taget, utan tanke på något annat än nuet - helt enkelt omoraliskt. De tjänster som använder multimedia, som Youtube, Last.fm eller Jamendo, hoppas att ett par reklambanners här och var på sidan (som i last.fm och jamendos fall i alla fall jag sällan besöker - det finns bättre gränssnitt till det jag vill åt) ska kunna kompensera för de enorma bandbreddsräkningarna de får av att streama ljud och/eller video, och det utan reklam. Värre än dem är ändå wikipedias skapares projekt Openserving. En helt vanlig gratiswebbhost med någon slags CMS - inget konstigt där. Och precis som hos alla andra gratishostare (jag får konstiga bilder av folk som kräver betalt för att hosta och nysa av det ordet) finns det också reklam på sidorna. Här kommer dock det speciella: det är inte webbhosten, utan användaren, som får reklamintäkterna. Användarna får alltså betalt för att använda Openservings diskplats, bandbredd och CPU-tid. Chefen hade tydligen sagt i någon intervju något i stil med att "vi tänkte försöka lista ut hur vi ska tjäna pengar så småningom". Buzzwordet web2.0 hittades på för att visa att de inblandade hade lärt sig från förra gången, men nu verkar allt bara bli en dålig (om än sexigare) remake. Och det läskigaste är inte att de inte har ekonomiska planer - det läskigaste är att det inte är småungar som sitter och knepar ihop en webbsida på sin fritid, utan det är entreprenörer (vilket ofta verkar vara ett kodord som betyder "misslyckade universitetsstuderande") som satsar allt de äger på sin idé.

Intressant att notera är också att surfandet till sociala webbplatser håller på att växa förbi porrsidesurfandet. Visst, det finns förklaringar som bittorrent, exhibitionistiska medlemmar och vad för saker de sociala nätverken används till, så vi behöver nog inte utropa porrens död än, men det är ändå intressant i det här sammanhanget: om internet bara är till för porr, och sociala webbsidor är det som används mest, vad säger det om sociala webbsidor?

Oavsett vad moraltanter tycker om porr kan jag inte se det här som annat än positivt: om web2.0 är en variant av porr slipper jag övertyga mig själv om att mitt bloggande inte alls beror på att jag är en bekräftelsehora, utan på att jag är en missuppfattad konstnärssjäl. Nu kan jag istället helt enkelt kalla mig amatörporrskådis, och så var det problemet löst.

När vi nu konstaterat att web2.0-sidor och porr är de två sakerna som drar mest intresse på webben borde ju det som drar allra mest trafik vara web2.0-sidor tillägnade porr? Följdaktligen borde nu, när web2.0-bubblan har växt sig riktigt sprickfärdig, måste just nu vara det perfekta tillfället att implementera den här designen för en kategoriserande porrdatabas, eller för att ta fram en social plattform för att på ett standardiserat, kollaborativt vis skapa porr, självklart med tagclouds, rekomendationer, RSS-feeds till allt, massor av AJAX, allt byggt i Ruby on Rails med flashspelare och integrerat med bittorrent. Helt enkelt en sida som får en nörd som jag att tveka på om hen ska studera innehållet eller sidan i sig. Bara man gör det tillräckligt bra tillräckligt snart borde man kunna få en hel hög miljarder från Yahoo! eller Google.

...och sedan undrar folk varför det finns så få framstående kvinnor i IT-branchen.

Mer eller mindre den enda bloggen jag alltid läser som inte skrivs av någon jag varesig känner, eller som är på något projekt jag gillars planet, utan som jag bara läser för att den är så jäkla bra. Typiskt :(

Jag skulle kunna ta avstånd från beteendet, men det känns bara fånigt...

Idag behövde jag göra Ada-labbar. Följdaktligen har jag ett nytt projekt att presentera.

"Det verkar som om dagens ungdomar kommunicerar med varandra med hjälp av bloggar" /Björn i ~ (om jag inte mins fel)

Det är jobbigt att hitta alla bloggande lysiter, att hitta deras bloggar, och att sedan komma ihåg adressen till dem efteråt. I eftermiddags satt jag och derfian på irc och funderade på om inte lysator borde ha en planet, som samlar alla lysiters bloggar så man slipper leta.

En planet är alltså ett program som aggregerar bloggar, och syndikerar dem vidare (på svenska: tar bloggar, samlar ihop dem, och visar dem), vanligtvis tillhörande folk enligt ett speciellt tema. De första planeterna var Planet Gnome och Planet Debian, som alltså innehåller Gnome- resp Debianutvecklares bloggar. I det här fallet är temat alltså lysiter.

Efter en kvälls hackande på temat börjar det nu gå så pass långt att det börjar bli dags att presentera Planet Lysator. Del två, efter att planeten är skapad, är såklart att hitta alla bloggande lysiter och få in dem på planeten. Vi tänker dock vänta på att folk ger oss tillstånd innan vi lägger till någon, så se till att alla bloggande lysiter ger mig adressen till deras blogg och/eller säger att det är ok att jag lägger till deras blogg.

Förut idag fick jag se http://politruck.blogspot.com/2007/03/farliga-ord.html. Det är ett javaskript som genererar en eller flera "meningar" med ord som är mer eller mindre troliga att få FRA:s avlyssningsdatorer (som, enligt Maud Olofsson, redan är igång) att säga "Ka-shing!"

Men javaskript är ju jäkligt lamt, eller hur? Då måste ju besökarna inte bara hitta Garefelts blogg, utan dessutom klicka på länken. En mycket enklare lösning är ju såklart att automatisera det hela: visa en ny sträng vid varje sidladdning. Så det har jag gjort, i form av en Wordpress-plugin. Skaffa den här: http://flukkost.nu/blog/fula-ord

Jag vet. Blogger ligger utanför Sverige, och min server står inom hörhåll, så uppenbarligen kommer javaskriptsversionen att ge fler triggar i FRA:s databas (om det nu är så det går till), och den kommer därmed vara mer effektiv. Dock ska vi inte glömma att en väldig massa trafik routas ut ur, och tillbaka in i, Sverige, eftersom det helt enkelt blir bäst så. Så även om du bor i Sverige, och tittar på den här sidan, som serveras från Sverige, så kan trafiken mycket väl skickas utrikes, och därmed genom FRA. Och även om bloggerversionen är effektivare - visst är det coolare att få en ny obegriplig samling galna ord i högerpanelen på en wordpressblogg varje gång man besöker den, än att vara tvungen att klicka på ett javaskript? :D

Jag har ägnat den senaste timmen åt att lägga till OpenID-stöd till min blogg (10 minuter för att installera funktionen, 45 minuter för att försöka få formuläret att se vettigt ut med css, 5 minuter åt att skita i vettigt och bara hacka in stöd för läsbart istället).

Uppdatering: 10 minuter för att installera funktionen, 45 minuter för att bråka med css, 5 minuter för att ge upp och göra läsbart och 60 minuter för att skriva den här bloggposten om det. Det känns som om jag lägger upp min tid på ett felaktigt sätt...

Det innebär två saker:

1. Om du har ett LiveJournalkonto eller någon annan form av OpenID-konto kan du nu använda den inloggningen för att lämna kommentarer på den här bloggen (det är det iofs ingen som gör, men...)
2. Jag kan använda min blogg som inloggning för att kommentera LiveJournal-bloggposter, logga in på Wikitravel och snart också mycket fler som Technorati och Wikipedia.

Vad är OpenID?OpenID är ett decentraliserat system för autentisering

Med andra ord som Microsoft Passport/Google Account?Nästan, med den skillnaden att det är decentraliserat - jag har min OpenID-server som ser till att jag är inloggad, och min server berättar för t ex LiveJournal att såvitt min server kan säga är jag jag.

Likaså har det börjat användas och sprida sig utanför upphovsorganisationen. Jag vet inte hur det är med Google Account, men Microsoft har i många år försökt få fler att använda Passport utan nämnvärda framgångar.

Va? Då loggar man in med samma konto överallt och skapar en Single point of Failure? Så jättedumt!Hur många websidor är du registrerad på? Du vet, alla sidor som kräver att du uppger namn, mailadress, födelsedatum etc bara för att du vill få tillgång till sökfunktionen. Själv blir jag alltid lika paff när jag upptäcker sidor jag inte visste att jag någonsin besökt, men som jag tydligen skapat ett konto på någon gång för länge, länge sedan.

Har du också lagt märke till att du oftast vet vad du har för lösenord på under 5 gissningar? :)

OpenID är inte (än) tänkt att användas för bankinloggningar eller liknande, utan för att man ska slippa så löjligt många konton. Vill du inte ha samma konto? Skapa flera OpenID-konton!

Eftersom du loggar in på din egen server, och din server bara skickar resultatet, så kan du dessutom vara säker på att ingen elak webbmaster någonstans sitter och stjäl ditt lösenord som du använder på någon annan/några andra webbsidor.

Än så länge är OpenID väldigt nytt, och det har inte hunnit sprida sig så mycket. När jag funderar över säkerheten börjar jag undra hur Wikipedia ska kunna lita på att min garderobsserver faktiskt har hört talas om mig. Jag har inte studerat protokollet så noga, men det känns som att en inloggning där min server, som jag kontrollerar, säger att jag är jag inte (nödvändigtvis) känns särskillt mycket mer tillförlitlig än en "inloggning" där jag skriver mitt nick of choice i ett textfält (användare utan konto). Å andra sidan borde det inte bli mer tillförlitligt bara för att du dessutom väljer ett lösenord (inloggad användare). Jag känner mig förvirrad :)

En helt annan sak jag funderar på är om OpenID går samma öde till möte som Jabber - någonting som en stor skara frälsta nördar tillber, men inte så många andra hört talas om, då dessa istället använder storföretagens motsvarigheter (Messenger och Passport).

Det ska bli intressant att se hur saker och ting utvecklar sig, och hur OpenID:s tillväxt blir. Några egna funderingar? Det går att logga in för att kommentera med ett vanligt OpenID-konto :D (detta gäller alltså min blogg, flukkost.nu, inte blinkenlights, som den här posten så coolt skickas till)

Det här skriver jag i Gnome Blog, och postar sedan med alla snajsiga API:s och RPC och allt vad det heter. Hursom ska det bli spännande att se om det fungerar :)

Sidenote: hur kommer det sig att mina svenska poster är testposter? :)

After removing all the visual bells and whistles, I now have a mostly black-and-white blog - with tag clouds and related posts, I might add!

I've also added a tag cloud and a related-posts feature, just to give you that mix of 1980:s and 2000:s that you've been missing! I wonder if I'll actually use this blog to post something not related to this blog some time in the future. It's unlikely, but not impossible!

Remember: feeds to planet ubuntu sweden should be updated.

There are too many languages in this world.

No, wait. That came out wrong. I don't care about the people in this world and their communicative abilities - not right now anyway. I speak one language too much fluently. Yes, that's better.

When setting up this blog, I need to figure out if I want to post in english, swedish, or both. The answer? I'm gonna post what I feel like posting, and use different categories for each. So, this is the first english post, and the last one was in swedish. Lovely, huh?